Förord

Det finns naturligtvis ingen standardguide för hur man överlever något så ofattbart som när en närstående begår självmord. Men jag är en av dem som har lyckats överleva ett sådand trauma och det är en erfarenhet som jag gärna vill dela med mig av. Speciellt eftersom jag vet att man i början har mycket svårt att se att det skulle finnas något liv att återvända till. -Kommer jag att kunna överleva det här, eller kommer jag någonsin kunna le igen? är frågor man ställer sig. Då behöver man någon med erfarenhet som kan förmedla att det faktiskt går, hur hopplöst det än kan verka för stunden. Eftersom vi alla människor är olika, så reagerar vi också olika när vi råkar ut för ett svårt trauma i livet, så som en akut sorg är. Därför är det viktigt att inte se mina anteckningar här som generella, då det säkert finns många variationer på hur man väljer att bearbeta sina upplevelser. Jag beskriver bara min egen sorg, så som jag upplever den och mina metoder som jag använder för att må bättre. Var och en får sen försöka hitta sina egna sätt som känns bra. Men jag tror ändå att många som är i samma situation kommer att kunna känna igen sig i mycket av det jag beskriver. Sorgen ter sig trots allt relativt lika och min förhoppning är att mina erfarenheter ska kunna vara till nytta för andra och fungera som en slags handbok i mörkret, när sorgen är som starkast.

I mitt fall förlorade jag min dotter Caroline i självmord 2014. Hon var då endast 17 år gammal och hade hela livet framför sig. Tillsammans med sin bror är hon den mest betydelsefulla personen i mitt liv. Ja, jag skriver att hon är, fast hon är död. Caroline betyder lika mycket för mig nu som när hon levde här vid min sida. Att kärleken till ett barn är den starkaste man kan uppleva är kanske inte så konstigt och för mig är hon naturligtvis ovärderlig. Därför blir det också så oerhört smärtsamt när man mister det käraste man har. Den första tiden efter hennes bortgång blev för mig den värsta och svåraste som jag någonsin har upplevt. All vaken tid förvandlades till min värsta mardröm och jag önskar ingen att behöva uppleva det som jag har fått gå igenom. När det dessutom handlar om något så destruktivt som ett självmord, blir sorgen så mycket svårare att tampas med, då den toppas av förvirring, skuldkänslor och ren ilska. Jag blev själv så djupt deprimerad av hela händelsen att jag bara några månader senare försökte ta mitt eget liv. All livsglädje bara rann ur mig och jag såg inte någon mening med någonting. En erfarenhet som jag nu har med mig resten av livet och som faktiskt gör att jag lättare kan förstå varför det händer. Efter mina tvivel har jag sedan succesivt lyckats att komma tillbaka igen och jag har återfått tron på livet. Jag överlevde den absolut värsta tiden i mitt liv och det är den resan som jag nu vill förmedla till resten av världen. Speciellt till dig som drabbats av samma trauma och ofrivilligt hamnat i denna ofattbara situation. Till dig vill jag säga att man kostigt nog klarar så mycket mer än vad man tror. Ibland, speciellt i början, får man bryta ner tiden till enskilda dagar, timmar, minuter och ibland sekunder för att överleva, men det går och du kommer också att klara det. Efter hand kommer du märka att du blir bättre på att hantera sorgen och då blir den också lättare att bära. Den kommer aldrig att försvinna från dig, men med tiden kommer den ändra skepnad. Istället för att förgöra dig blir den en del av dig. En del som kommer stärka dig och som du sedan alltid kommer bära med dig, för resten av livet.

Det är skillnad på sorg & sorg

Att känna sorg när någon som man älskat dör är alltid påfrestande och tröttande. Det är en helt naturlig process som vi alla förr eller senare kommer att råka ut för. Ju mer vi älskat någon i livet, desto starkare blir sorgen för oss när personen dör. Om det är en gammal mäniska som dör av ålder är det inte lika svårt att förlika sig med det som har hänt. Jag minns själv första gången när jag upplevde en sådan sorg. Jag var i 10 års åldern när min morfar dog. Även om saknaden av att aldrig mer kunna få träffa honom i livet blev påtaglig och gjorde mig ledsen, så var jag ändå förberedd på att det skulle ske. Jag hade upplevt honom som gammal i hela mitt liv och förstod att han var den som stod på tur för att dö. Jag visste också att han hade levt ett både långt och innehållsrikt liv, vilket skänkte mig tröst i sorgen.

Men om det istället är sjukdom som bryter ner en människa till döden blir det genast mycket svårare att acceptera. Min mamma är tyvärr ett bra exempel på det. Hon dog på tok för tidigt i sviterna av långvarig sjukdom i MS (Multipel Skleros). En nervrologisk sjukdom som ger sig på det centrala nervsystemet och förlamar kroppen bit för bit tills alla funktioner till slut upphör att fungera. Idag kan man tack vare nyutvecklade bromsmediciner leva ett i stort sett normalt liv med denna diagnos, men på 80-talet såg prognoserna betydligt dystrare ut för den här gruppen av patienter. När min mamma dog var jag själv bara 20 år gammal. Eftersom hon ingick i den inre kärnan av min famij blev också min tillvaro så mycket mer påverkad och förändarad av hennes död än om man jämför med min morfars bortgång. Honom träffade jag ju bara lite då och då, medan mamma var en del av min vardag. På gott och ont avled hon dessutom samma dag som jag ryckte in för min militärtjänstgöring. Det var naturligtvis tufft att slungas in i den för mig helt nya världen samtidigt som jag hamnade i en såpass tung sorg. Men det gjorde ändå att jag fick annat och tänka på. En organiserad tillvaro, där jag varje dag tvingades att fokusera på utbildningen. Eftersom mamma hade varit sjuk så länge och gradvis bara blivit sämre för varje år, hade jag också haft möjlighet att förbreda mig mentalt på vad som skulle komma att ske, även om jag många gånger försökt slå bort den tanken. Efter hennes död kände jag i alla fall en lättnad för hennes skull. Min oro för henne var över. Sjukdomen hade sargat hennes kropp till oigenkänlighet de sista åren och jag visste att hon hade haft mycket ont. Nu var den kampen slut och hon behövde inte lida längre. Jag kände också ett lugn över att vi i familjen gjort allt som vi kunnat för att hennes död skulle bli så bra som möjligt. Det låter kanske konstigt, men genom att inte förneka det faktum att hon var på väg att dö, så kunde vi istället vara öppna om det och hjälpa henne att få det så som hon själv ville ha det. Visst kändes det fruktansvärt, men alternativet var ännu värre. Min mamma var dessutom en person som ville ha kontroll på saker, så även sin egen död. Gravurnan som hennes aska nu vilar i hade hon köpt själv, långt innan. Den stod på byrån i hennes rum. Hemtjänsten dammade den varje vecka i långt över ett år.

Mer chockartat blir det då om personen istället omkommer i en olycka. När jag var några år äldre hade jag en jämnårig vän som jag lärt känna under min tid i USA. Ja, jag tillbringade en tid där i början av 90-talet. Han hade precis flyttat till Göteborg och börjat läsa på Chalmers Universitet. Han hade också hunnit bekanta sig med en tjej som han tyckte mycket om. Vi brukade träffas på stan då och då för att ta en öl tillsammans och snacka om livet. En lördag innan jul var det ett sådand tillfälle. De berättade då att de tillsammans med några andra studenter hade bokat en skidresa till St. Anton på lovet. Eftersom han visste att jag också gillade att åka skidor undrade han om jag inte skulle vilja åka med. En av killarna i sällskapet hade nämligen backat ur, så det fanns en plats över. Det lät ju kul sa jag, men eftersom jag precis hade börjat på ett nytt jobb, så kunde jag inte ta ledigt på så kort varsel. Jag önskade dem i alla fall en trevlig resa. Två veckor efter vårt möte dog min vän tillsammans med sin nyvunna flickvän i de Österrikiska alperna. En lavin svepte ner över dem i en dalgång när de lite oförsiktigt hade åkt ”off pist”. Allt snurrade till i mitt huvud när jag förstod vad som hade hänt. Herregud!

Det kunde ju lika gärna varit jag som var död tänkte jag. Det var så svårt att ta in och jag kände mig helt tom inombords. Jag hade ju precis önskat dem en trevlig resa. Nu kom sorgen så hastigt på att jag inte fick en chans att förbereda mig. Personerna som jag nyss träffat var faktiskt döda nu. Det var overkligt att höra om det på nyheterna. Eftersom de dessutom var så unga blev tragedin ännu starkare. Förutom saknaden av mina vänner kände jag också en stark sorg över allt de nu gick miste om i livet.

När det kommer till ett självmord är det annorlunda på många sätt. Att vara närstående eller god vän till någon som tar sitt eget liv är utan tvekan den svåraste av sorg man kan råka ut för. Den är nästan obeskrivligt plågsam. När min dotter 17 år gammal hängde sig i ett träd i skogen bakom vårt hus rämnade marken för oss alla som kände henne. Förutom de faktorer i sorgen som jag redan nämnt och beskrivit, sorg i form av saknad, chock över att den kommer så oväntat och bedrövelsen över att en så ung människa nu går miste om hela sitt framtida liv, så fanns där också en rad andra faktorer som gör det hela mist sagt komplicerat. Om det istället hade varit en olyckshändele som dödat henne. T.ex. en bilolycka, då hade man vetat orsaken och då lättare kunnat förstå och förlika sig med att hon faktiskt inte dog av sin egen vilja, utan stod utan val. När hon nu tog sitt eget liv, blir det istället som att likna vid en skilsmässa och man vet inte hur man ska förhålla sig. Alla känslor åker bergodalbana på samma gång. Den första frågan man ställer sig är då naturligtvis ”Varför?”

Den frågan kan gnaga hål i huvudet på en. I många fall finns inte ens svaret, vilket då blir oerhört påfrestande för de efterlevande. I vårt fall med Caroline hade hon lämnat ett avskedsbrev och en hel drös med anteckningar som alla förklarade hennes väl bevarade hemlighet på olika sätt. Anteckningar och bilder om vartannat beskrev samma sak, en obotlig ångest och en längtan efter att få komma till något bättre, där smärta och depression inte längre existerade. Men likväl kvarstår ändå frågan: Vad var det som drev henne att göra det? Vad var orsaken till hennes ångest som hon bar på, och varför märkte vi ingenting. För mig blev detta oerhört viktigt att få klarhet i och jag ägnade mycket tid åt att försöka förstå det. Nästan all vaken tid gick åt till mitt detektivarbete i att försöka finna svaren. Jag lyfte på alla stenar som jag kunde förmå att hitta. Även om jag inte kunde förstå, så hjälpte det mig mitt i sorgen. För när jag ägnade tid åt att forska, höll jag samtidigt henne i tankarna och på så sätt kändes hon mer levande på något vis. Det är svårt att förklara, men jag kände att jag kunde skingra min egen ångest och sorg genom att bedriva denna utredning. Hur hade detta kunnat ske mitt framför våra ögon utan att vi märkt något? Varför såg vi inte vad som höll på att hända? Det är lätt att börja skuldbelägga både sig själv och andra i jakten på en förklaring, men det leder ingen vart, bara till problem. Det är viktigt att förstå att ingen annan än offret själv är ansvarig för själva handlingen. När man förstått det är sedan den absolut viktigaste faktorn och grundstenen för att man ska kunna gå vidade i livet att få en acceptans till det som hänt. Det är just därför sorgen blir så svår att hantera för oss som är efterlevande till någon som begått självmord. Det går nämligen aldrig att acceptera fullt ut. Inte ens under en hel livstid. Det man möjligtvis kommer kunna acceptera efter en tid är den nya situationen man befinner sig i. Man har inte så mycket annat val än att acceptera den så som den är och försöka anpassa sig till den. Även det är mycket svår process som tar lång tid, men det går faktiskt att finna vägen tillbaka till ett nytt liv.

Är det ett val att ta sitt liv?

Ilska är en annan känsla som bubblar upp tillsammans med allt annat. Caroline var ju inte bara ett offer utan faktiskt också den som mördade min dotter och hur ska jag någonsin kunna förlåta henne för det. Det är svårt och leder mig in på nästa fråga. Är det ett aktivt val när man tar livet av sig? Jag tror inte att någon egentligen vill dö. Döden är inte drivkraften. Snarare är det livet som blivit för plågsamt. I vår dotters fall var gärningen mycket välplanerad och efter vad hennes anteckningar har visat, hade hon troligtvis haft tanken på att göra det under flera år. Utåt sett fanns det inga tecken på att hon hade några sådana planer. Därför fick hon heller aldrig någon riktig hjälp eller diagnos. Visst hände det att hon drog sig undan och ville vara själv på sitt rum, men hon var ju tonåring, så det var inget som oroade oss något speciellt. Att hon hade tankar på att dö kunde ingen av oss ana. Troligtvis ville hon skona oss från oro genom att inte berätta. Hon hade heller inte några större problem varken med skolan eller med kompisar vad vi kunde se. Men tyvärr fanns det saker bakom fasaden som pågick varje dag utan vår vetskap och såhär i efterhand kan vi bara gissa att hon troligtvis led av både depression och kanske också bipolär sjukdom. Det är något vi aldrig komer få svar på, men mycket av efterforskningsarbetet bland hennes bilder och anteckningar tyder i allafall på det. Hon hade planerat och gått igenom hur hon skulle utföra sitt självmord i minsta detalj. En del tankar hade hon också ägnat åt oss som stod henne närmast. T.ex. Ringde hon själv till 112 precis innan hon dog och berättade vad hon tänkte göra och var hon befann sig. Allt för att säkerställa att vi inte skulle behöva hitta hennes kvarlevor. Det var i hennes mening ett jobb för polis och abulans. Hon messade också sina närmsta vänner. "Jag älskar dig, glöm aldrig det", skrev hon. Bredvid hennes livlösa kropp fann polisen också ett hjärta i rött papper, som hon troligtvis hållt i handen. På hjärtat hade hon skrivit texten "förlåt". När man kommit till det stadiet att man fysiskt faktiskt håller på att ta sitt liv har man vad jag tror redan misst all förmåga av att kunna känna empati. Inte ens för dem man älskar mest. Så därför framstår det som lite märkligt att hon mitt i allt visade en sådan hänsyn. Men troligtvis är det så att hon bara följde sin inrepeterade plan. Som en livlös robot var hon sen satt på autopilot för att följa sin inprogrammerade checklista punkt för punkt tills uppdraget var slutfört. Så min åsikt i den här frågan är Nej! Jag tror inte att man tar livet av sig för att man vill det. Man gör det för att smärtan av ångest vuxit sig så stark att man inte längre ser någon annan utväg än att stänga av. Tyvärr begick hon sitt största misstag den där dagen då hon dog, men jag kan samtidigt inte klandra henne för det, eftersom jag nu förstår att hon vid det tillfället inte längre var vid sina sinnens fulla bruk, och hur mycket jag än ville, så hade jag inte kunnat rädda henne. Hon trodde att smärtan i hennes själ skulle försvinna när hon dog, men det gjorde den inte. Det flyttades bara över till oss anhöriga och vänner, med den skillnaden att vi är många som kan dela på den och också stötta varann. Trots att jag bara bär på en liten del av all den ångest som min dotter upplevde, kan jag ändå förstå hur fruktansvärt ont det kan göra i själen. Då är det nästan obeskrivligt att bara tänka tanken på hur Caroline själv mådde. Hon bar ju på hela lasset själv och delade det inte med någon. Med den insikten i bagaget så kan jag faktiskt få en förståelse för varför det hände och på det viset också förlåta henne för vad som hände.

Att möta & att bli bemött

Att överleva tar tid. Betydligt längre än vid ”vanlig” sorg. Alla reagerar vi också olika och behöver därför också olika lång tid för att orka komma till en vändpunkt då sorgen blir lättare att bära. Det finns därför inget som kan anses som rätt eller fel i det här sammanhanget. Det är normalt att uppslukas av ledsamhet och känna total förtvivlan. Det är normalt att tappa tron på att det aldrig någonsin kommer gå att leva igen. Jag skulle snarare vilja påstå att om vi inte kände så, så hade vi varit onormala. Tyvärr kan man inte förvänta sig att folk i sin omgivningen ska ha samma förståelse. De förväntar sig ofta att sorgen ska ha lagt sig efter en viss tid och ställer sig undrande över att man forfarande är så djupt nedslagen av händelsen. Detta leder ofta till obekväma situationer där man plötsligt måste börja försvara sin sorg. För mig innebar det att jag fick börja se på mitt eget liv utifrån och bedöma vilka människor som var betydelsefulla för mig och vilka som inte var det. Efter mitt trauma orkade jag helt enkelt inte längre att lägga energi på de personer som inte var intresserade av att se mig för den jag var. Jag behövde finna nya kanaler för att få ut mina känslor. Någon som kan lyssna och förstå det som jag upplever. Det finns hjälp att få, men tyvärr är ingenting organiserat. Jag hade velat se en generell handlingsplan som erbjöds alla behövande. Istället får man själv som efterlevande söka efter den hjälp som man behöver, vilket man många gånger inte orkar, fast man då som bäst skulle behöva den. Att gå med i en stödgrupp och möta personer med samma erfarenheter är något jag varmt rekommenderar. SPES är ett exempel på en sådan organisation som hjälper efterlevande till just självmord. Där kan man träffa andra med liknande erfarenheter och samtidigt dela med sig av sina egna. Det är så mycket värt att kunna samtala med någon som faktiskt förstår vad det handlar om. Proffessionell hjälp såsom psykologer kan också vara bra, men vanliga personer med samma erfarenhet som du är en ännu större tillgång. När jag själv hamnade på psyket i Göteborg efter mitt självmordsförsök lärde jag mig just det. Varken läkare eller sjukvårdspersonal var det bästa stödet där, även om de gjorde ett gott arbete. Istället var det mina medpatienter på avdelningen som gav mig de bästa samtalen och fick mig att inse det som var viktigt. jag rankar dem betydligt högre än den proffessionella hjälpen som jag haft.

Så nu när jag står här livs levande och faktiskt har landat med fötterna först är det mycket som blivit annorlunda. Mitt nya liv skiljer sig helt från det gamla och det är mycket som jag har fått anpassa mig till. Jag själv har t.ex. både hunnit skilja mig och byta arbete. På det sättet har jag också hamnat i situationer där jag möter helt nya människor som inte känner till min bakgrund. En vanlig fråga som då brukar dyka upp är om jag har barn. En fråga som tidigare var lättsam och rolig att svara på har plötsligt blivit komplicerad. Men beroende på vem som ställer den och hur min egen dagsform är blir svaret olika. Oftast berättar jag om min dotter i himlen, men ibland låter jag bli, eftersom jag helt enkelt inte orkar tala om det just där och då. Eller så känner jag att det är orelevant, då personen som frågar ändå inte står mig tillräckligt nära. Efteråt kan det göra mig ledsen, då jag vill att min dotter fortfarande ska vara en del av mitt liv här och nu, trots att hon är död. I de stunder då jag mår bättre säger jag att jag har två barn. Ett här på jorden och ett i himlen. Jag känner ju forfarande lika mycket stolthet över henne och det skulle kännas respektlöst att inte göra vad jag kan för att hålla hennes minne vid liv. Reaktionerna kan blir väldigt olika. För vissa är det ett allt för känsligt ämne att tala om och de blir bara tysta och obekväma. Det har faktiskt hänt att jag till och med har fått trösta personer som jag berättat för, fast det kanske borde vara tvärt om. Det som också kan kännas frustrerande i dessa samtal är att den som lyssnar känner att den måste ha en egen åsikt att komma med. T.ex. förslag på hur jag skulle kunna må bättre o.s.v. Men som sörjande till ett självmord blir det bara konstigt att få goda råd ifrån någon som inte har egna erfarenheter och därför inte förstår vad det innebär. Att t.ex. få höra saker som: 

-Jag förstår hur du känner, eller - Men du har ju ett barn till, blir bara kränkande. Det är ingen tröst i sammanhanget, bara ett utryck av okunskap. Ingen som inte har upplevt det själv kan någonsin förstå hur det känns att förlora ett barn och mitt andra barn som lever kan heller aldrig ersätta det som gått förlorat. Man vill inte höra andras värderingar i detta sammanhang. Detta är min sorg som jag har att tampas med. Jag kräver heller inte att någon ska förstå vilket helvete det är. Jag vill bara att någon ska orka lyssna en stund, för när jag berättar om det svåra som har hänt mig, så delar jag också med mig lite utav bördan som jag bär på. Det är som att jag har en rygsäck full med stenar och varje gång jag berättar för någon om min upplevelse, så lägger jag också över en av stenarna från min ryggsäck till personen som jag talar med, och på det viset blir min egen börda lite lättare att bära. Jag vet att det kan vara svårt att möta någon i svår sorg, men många gånger kännas det lättare att gråta tillsammans med någon. Man vill faktiskt sällan vara i fred. Om någon säger:

-Ring mig om det är något, så orkar man sällan det. Istället skulle det vara bättre med:

-Jag ringer dig imorgon. Det räcker bara att finnas där. Ge mig tid, lyssna och våga fråga hur jag mår. Det enda jag vill är att du ska förstå att min sorg tar tid. Det behöver faktiskt inte ens vara en annan människa som tröstar. Djur är också fantastiska varelser som känner av när man mår dåligt. En hund eller katt kan t.ex. vara en precis lika bra lyssnare som en människa. Naturligtvis förstår den inte innebörden i vad du säger, men just av den anledningen, så lägger den heller inte några värderingar i vad det är du säger, eller i varför du är ledsen heller för den delen. Den känner bara på sig att du är det, och finns där för att trösta dig. Inget annat.

Den egna hälsan

Sorgfaserna efter ett självmord är extremt tärande på kropp och själ. Det psykiska chocktillstånd som jag hamnade i då det hände gjorde att även min fysiska kropp slutade fungera normalt och jag tappade kontrollen över mig själv. Jag blev så uppslukad av det hemska som skett att jag glömde bort allt som var viktigt för mig själv. Jag kunde varken känna om jag var hungrig eller trött. Dygnets alla timmar flöt bara omkring och jag slutade bry mig om någonting. Varken om mig själv eller andra. Mina ångestattacker gjorde att jag fastnade i tankar och frågeställningar på ett sätt som nästan blev till halucinationer i mitt inre. Jag fick utskrivet ångestdämpande mediciner i ett tidigt stadium av sorgen. De hjälpte mig inte något. Istället tappade jag kontakten helt med mina känslor och istället för ledsamhet slutade jag känna någonting alls. I mitt avtrubbade tillstånd som jag befann mig i då kunde det bli så att många omkring upplevde mig som stark trots att så verkligen inte var fallet. Tvärt om var jag mer bedrövad och ledsen inombords än vad jag någonsin varit i hela mitt liv och hur jag än försökte, kunde jag inte få det ur mig. Jag blev blokerad och fick nu istället ännu starkare ångestattacker. Till slut tappade jag kontrollen helt och hållet och all min empati för omgivningen försvannn. Jag ville inte vara kvar i den där bubblan längre och började seriöst fundera på att avsluta mitt eget liv. Tyvärr gick det så långt att jag också hann med att göra ett försök att ta död på mig själv. Nu i efterhand när jag ser tillbaka på den tiden kan jag förstå vad det var som hände med mig. PTSD står för PostTraumatisk StresSyndrom, vilket innebär just svåra ångest/panikattacker och koncentrationsproblem i samband med chock. Det som är viktigt att förstå i sammanhanget när man råkar ut för ett svårt trauma är att man inte själv väljer hur man reagerar. Tyvärr var det inte alla som förstod det och det blev till ett problem. Vissa i min omgivningen såg mig som en ren belastning och kraven ställdes högljutt på att jag skulle ta mig samman. Detta blev bara till en ond cirkel som succesivt satte mig under ännu större press i den redan svåra situationen.

-Nu måste jag snart må bättre, blir tankegångarna, allt för att inte oroa dem i min närhet ännu mer. Det var först när jag insåg att sorg faktiskt inte är en sjukdom som vändingen kom. När man är djupt deprimerad och äter ångestdämpande mediciner kan det lätt kännas som att man är allvarligt sjuk, men i mitt fall handlade det inte om något annat än ren skär sorg. Min dotter hade ju dött, och som jag skrev inledningsvis var min reaktion bara ett bevis på att jag var frisk. Om jag skulle ha reagerat annorlunda och inte blivit så bedrövad och ledsen att jag själv ville dö hade det ju varit något allvarligt fel på mig. Då hade jag snarare kunnat ses som allvarligt sjuk, en psykopat rent av. Efter den viktiga lärdomen började min väg tillbaka. Jag släppte allt och alla i min omgivning och la allt fokus på mig själv. Jag bestämde mig för att bara göra saker på mina egna villkor och på mitt eget sätt. Allt för att må bättre. Det var också viktigt att se till att alla andra slutade med att projecera sin oro på mig hela tiden. Detta har i sin förlängning lett till att jag idag har omorganiserat hela mitt liv. Jag har slutat att lägga energi på saker och personer som inte är viktiga för mig. Det finns så mycket energitjuvar i vår omgivning som inte förtjänar vår uppmärksamhet. Därför omger jag mig idag endast med de personer som jag känner har en plats i mitt liv. Det kan låta egoistiskt, men det var det som blev vägen ut ur mitt tidigare låsta tillstånd där panik och ångest regerade i en nedåtgående spiral där jag hade tappat all kontroll över mig själv. Det är ju inte förrän jag mår bra själv, som jag kan sprida glädje för andra. Den insikten är ju så självklar, men ändå så svår att inse när man befinner sig där nere på botten. Tyvärr fick jag utstå mycket kritik ifrån vissa i min omgivning med anledning av detta, både i samband med min kollaps, men inte minst när jag fann styrkan i mig själv, och reste mig igen. Jag kommer aldrig förstå eller bry mig speciellt mycket om alla de anklagelser som haglade över mig, men jag kan nu förstå varför det händer. Ganska enkelt egentligen. Att drabbas av ångestkänslor när ett självmord sker är inget konstigt och en konsekvens kan då bli att man börjar ta ut sin frustration genom att skuldbeläga andra. Det var vad som hände och det är en helt naturlig reaktion. Därför behöver jag inte lägga min energi på att bli upprörd över de som gör så. Anledningen till deras utfall beror ju endast på att de inte mår så bra själva. I början var det svårt att förstå, men idag motiverar det mig istället bara att aldrig vilja bli som de. I mitt nya liv är jag noga med att grundstenarna finns där för att jag ska må så bra som möjligt. Jag tackar nej till saker som jag själv inte vill eller orkar. Jag känner ingen skyldighet göra saker som inte ger mig något tillbaka. Jag har också börjat motionera mer regelbundet, vilket stärkt mig både fysiskt och psykiskt och jag är nogrann med min vila och att jag får tillräkligt med sömn om natten. Mina kostvanor har också ändrats till det bättre. Jag äter t.ex. mycket mer vegetariskt idag än tidigare. Allt detta sammantaget hjälper till och ger mig det lugn som jag behöver för att orka leva vidare. Jag vet vad jag har gått igenom och känner en stolthet över mig själv. Jag vet också vilken relation jag och Caroline hade och behöver inte någon annans värderingar om varför hon tog sitt liv.

Att gå vidare i livet

Jag kan fortfarande bli svårt nertyngd av det som hänt. Även nu, efter lång tid, händer det att jag får svackor då allting bara rasar för mig. Men tack vare att jag har en bättre självinsikt idag än vad jag hade tidigare, så hjälper det mig. Jag vet hur jag ska bete mig för att komma ur de låsta lägen som uppstår när sorgen tar grepp om mig. Jag vet hur jag ska bete mig för att få orken tillbaka och på det sättet också kunna fortsätta med mitt liv här och nu. Jag har lärt mig så oerhört mycket om mig själv och om hur jag fungerar. Sen har jag folk i min närhet som förstår och stöttar mig, utan att döma. Istället hjälper de till att dra upp mig ur det mörka. Det som har skett är dåtid och det är inget som jag kan påverka. Det ligger bara kvar i mitt minne, och varje gång jag tänker på det, så utsätter jag mig bara för upplevelsen igen. Det tär både psykiskt och fysiskt mycket hårt, och risken för att fastna i dessa onda cirklar av negativa tankar är också stor och inget som är bra för mig. Det kan till och med bli farligt. I mitt eget fall lät jag ju det gå så långt att jag fick självmordstankar och försökte ta mitt eget liv, så jag vet precis vad det handlar om. Nu har jag lärt mig att släppa taget om dem och förstått att de inte tillför något. Livet pågår ju här och nu och det enda som jag faktiskt har förmågan att påverka, så är det tiden som ligger framför mig. Jag kommer aldrig kunna glömma det fruktansvärda som hände, och det vill jag kanske inte heller. Men jag kan nu själv välja att styra över hur mycket utrymme det ska få ta av mitt liv. Att trycka ner mig själv med oro och ångest är bara ett totalt slöseri med tid. Det förändrar ingenting. Den stjäl bara min förmåga av att kunna känna gläje och håller mig fången i att inte kunna göra någonting. Jag har förstått att acceptans är nyckelordet för att kunna börja leva igen. Jag förstår också att den enda som bar ansvaret för Carolines självmord inte var någon annan än hon själv. Det var hon som gjorde det, ingen annan. Det var ett fruktansvärt misstag hon begick, men eftersom hon led av depression kan jag inte klandra henne för det. Hon förstod just då inte vilka konsekvenser det skulle medföra. Jag kunde heller inte förutse vad som skulle ske, ej heller kontrollera saker som händer i min omgivning. Därför kunde jag inte påverkat det som skedde eller gjort något annorlunda för att förhindra det. Jag har också accepterat att mitt liv nu och för alltid kommer vara förändrat i grunden av det som hänt. Men mitt liv kommer trots det ändå att fortsätta. Tiden stannade upp, men fortsätter nu ändå. Ingenting blir bättre av att jag inte tar vara på den. Allt det här tar tid att inse, med som jag skrev inledningsvis så är vi alla olika och behöver därför också olika tid på oss för att komma till den punkten då vi känner oss redo att gå vidare, och ingen annan än vi själva kan veta när den tiden är kommen. Nu vill jag leva klart mitt liv. Jag vill leva här och nu, så varför inte njuta av den stunden så länge den varar?

Tack för att du tog dig tid att läsa!

Henrik Greko