8. jun, 2021

Fin & talande text om den där känslan vi lever med bakom leendet

Vi överlevde våra barns bortgångar..
Vi tvingas varje morgon att leva utan våra barn.
Vi har tagit ett steg i taget, på den vingliga vägen i sorgens labyrinter.
Vi har stött på återvändsgränder...
Vår hälsa har vacklat.
Vår saknad är fysisk..
Ett kärt ansikte fattas i syskon-skaran, varje högtid.. varje livshändelse..varje ny årstid..
Vår uppfattning om livet har slagits i spillror.
Vi tvingas att möta oförstånd i våra trauman.
Vi har mött döden i våra barn.
Vi har kysst våra iskalla döda barn i en öppen kista..
i ett smärtsamt panik-fyllt farväl.
Våra steg kommer alltid att leda till våra barns viloplatser.
Våra barns namn är inristade i en sten på kyrkogården..
Vi bär minnen med oss, som existerar i våra värsta mardrömmar.
Vi lyckas hitta våra vägar för att stå ut med saknaden.
Vi formar våra liv, där en del av oss för alltid kommer att saknas.
Vi är änglaföräldrar.
Det finns inget romantiskt i det.
Bara en livslång smärta.
Säg inte att vi kan motionera bort sorgen.
Tala inte om för oss hur vi ska hantera den..
För sorgen hanterar oss!
Vi lever i en ständig smärta.
En del av oss är i livets ljus.
den andra delen sträcker sig efter våra barn i mörkret.
Vi lär oss att gå på lina med dödens avgrund under oss..
 
Okänd änglamamma