1. sep, 2020

Ett år utan dig

Annika. Det du gjorde var ditt största misstag. Ett helt år utan dig har nu passerat. Fortfarande känns det helt overkligt att du inte finns här. Sorgen lever kvar eftersom det är svårt att acceptera det som hänt. Vi som precis hade skaffat en hund tillsammans. Jag och ”Lipton” som han heter har kämpat på. Ingenting blir någonsin som det var, men vi gör vad vi kan för att finna ett drägligt liv här nere. Till skillnad mot när min dotter dog tillåter jag mig inte att falla ner i depression. Jag har istället gjort allt för att inte hamna där igen. Distraherat mig med allt möjligt och försökt att jobba så mycket som jag orkat. Tyvärr blev det ändå så att jag fick lämna jobbet som jag hade, men kanske var det lika bra det. Jag vill ändå inte fastna i någon vardagsslentrian, utan istället försöka finna nya drömmar och mål att uppnå här i livet, då det är allt för kort för att levas sen. Tillsammans med en större självinsikt och omgiven av människor som ger mig energi ser jag trots allt ljust på framtiden. Det finns så många äventyr kvar att uppleva här.
Jag hoppas att du ser mig från ditt moln och gläds åt att jag inte gick under.
Vi ses igen! fina Annika…