14. aug, 2020

Tillbaka till Sahlgrenska

Att livet har sina vändningar är något vi alla får känna på i vår resa genom livet. Men ibland när man kastas mellan ytterligheter blir allt så märkligt. 2014 var året då jag i sviterna efter min dotters tragiska bortgång i suicid, var mycket nära på att gå samma väg. Depressionen som hade slagit klorna i mig gjorde att jag inte längre såg någon mening med livet här. Jag föll så djupt att jag till slut försökte ta mitt eget liv.
Efter den akuta vården blev jag satt på låst psykiatrisk avdelning vid Sahlgrenska Sjukhuset. I flera månader var jag som en guldfisk och kunde bara se på hur livet fortsatte utanför det armerade fönstret. Det var då jag började med mitt skrivande, däruppe på psyket, vilket sedermera har hjälpt mig tillbaks till något som i alla fall kan ses som ett drägligt liv. Ett liv som jag bestämt att hålla fast vid. Inte minst för min sons skull. Jag ska bli 100 år om jag kan. Det har jag lovat honom.
Förutom skrivandet som har varit läkande, föreläser jag också numera om det jag varit med om. Jag vill ge verktyg, så att vi kan stå rustade i att möta såväl vår egen som andras sorg utan att rygga tillbaka. Med rätt kunskap kan vi Istället agera och vara till god hjälp för varandra när det ofattbara inträffar. Jag har hitintills talat för personer som utbildar sig inom vården, men också träffat politiker och blåljuspersonal.
Det som är bra med livet (och som är anledningen till hela den här uppdateringen) är att det ibland också svänger tillbaka åt andra hållet. Nu 6 år senare sluts nämligen cirkeln, då jag har blivit inbjuden att föreläsa för Psykologer och socionomer m.fl. som arbetar till vardags på, ja just det, Sahlgrenska Universitets Sjukhuset.