14. nov, 2019

Urnsättning

Igår förde vi stoftet som finns kvar av Annikas fysiska kropp till sin sista vila. Det var en mycket känslosam stund där på kyrkogården och fortfarande är det helt ofattbart att hon inte är med oss längre. Åtminstone inte så som vi är vana vid. Förhoppningsvis var hon ändå med oss där på kyrkogården, fast på att annat plan. Förhoppningsvis klarnar det också för mig den dagen när jag själv ska dit på min resa genom detta universum. Jag hoppas verkligen och tror att vi möts igen av alla dem som vi älskat i livet och att våra själar är förbundna med varandra. Av hänsyn till Annikas närmsta lägger jag inte ut någon bild. Istället delar jag det här citatet som beskriver hur det känns, med en förhoppning om att jag ska orka resa mig igen och leva klart mitt liv här nere. Min son Hampus ger mig den styrkan.