24. feb, 2019

Carolines dödsdag

Idag är det den dagen då min dotter Caroline lämnade världen allt för tidigt genom att begå självmord. 17 år fick vi tillsammans innan katastrofen inträffade och slog undan benen på oss som blev kvar. Ett trasigt liv är det som återstår för den som mister sitt barn under sådana omständigheter. Jag är nästan förvånad över att det ens har gått att överleva. För min egen del var det mycket nära att jag också blev en del av självmordsstatistiken i Sverige, men succesivt har jag hittat tillbaka till något som i alla fall kan ses som ett drägligt liv. Jag kommer för alltid att vara amputerad i själen, då en del av mig dog tillsammans med min dotter, men jag har ändå bestämt mig för att alltid välja livet. Nu har det gått 5 varv kring solen sedan den där ödestigna dagen då jag tog emot dödsbeskedet och mitt liv slogs i spillror. För varje år som gått har jag lärt mig mer hur jag bäst kan göra för att orka med det kaos som det innebär. Om det föreläser jag idag för att hjälpa andra samt att vara med och förebygga att det ens ska kunna ske. Sorgen som i början förgjorde mig är numer en tillgång. En styrka och kraft, som jag inte vill vara utan. Jag brukar avsluta mina föreläsningar med en dikt som beskriver just det. Hur sorgen ändrar skepnad. I dikten beskrivs katastrofen som ett skeppshaveri där vågorna representerar sorgen. Läs den gärna här nedan:

Vad gäller sorg så kommer du upptäcka att den kommer i vågor. När fartyget först havererar så drunknar du med vrakdelar runt omkring dig. Allt som flyter runt dig påminner dig om skönheten och hur magnifikt fartyget en gång var. Och allt du kan göra är att flyta.
Du hittar några bitar från vraket och klamrar dig fast, ett tag i alla fall. Kanske är det någon fysisk sak. Kanske är det ett trevligt minne eller ett fotografi. Eller kanske är det en annan person som också ligger där och flyter. För ett tag så är allt ni kan göra, att flyta och hålla er vid liv.
I början är vågorna skyhöga, 50 meter, och kraschar över dig utan någon nåd. De kommer med tio sekunders mellanrum och låter dig inte ens hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och försöka flyta.
Efter ett tag, kanske veckor, eller månader, så är fortfarande vågorna lika höga, men de kommer med lite längre mellanrum. Men fortfarande så utplånar de dig när de väl slår till. Men mellan gångerna kan du andas och fungera.
Du vet aldrig vad som ska utlösa sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en gatukorsning, doften av en kopp kaffe. Det kan vara precis vad som helst… och då kommer vågen där med full kraft. Men mellan vågorna finns det liv.
Någonstans längs vägen upptäcker du att vågorna faktiskt bara är 30 meter höga, eller kanske t.o.m. 20 meter. Och även om de fortfarande kommer, så slår de till allt mer sällan. Du kan se dem när de är på väg. En årsdag, en födelsedag eller vid jul. Du kan se dem komma, för det mesta i alla fall, och då förbereda dig. När de sen sköljer över dig så vet du att du kommer att överleva. Genomblöt, skakad, klamrar du dig fast vid en liten bit av vraket, men du vet att du kommer att överleva.
Så ta det som ett råd från mig som varit där. Vågorna slutar inte att komma, och på något sätt vill du heller inte att de ska göra det. Du förstår att du kommer att överleva dem. Och andra vågor kommer att komma. Men du överlever dem också.
Om du har tur, kommer du så småningom att ha massor av ärr från dem du älskat. Och massor av skeppsförlisningar bakom dig.

Tack Caroline, för att jag fick vara din pappa i 17 år