7. nov, 2018

Kyrkogårdsälvan

Som en ljusstråle kom du in i mitt liv, idag, för exakt 22 år sedan. Du slog upp dina klarblå ögon och jag förstod i samma sekund var kärlek är på riktigt. Min älskade dotter, du fick bara 17 år på den här jorden, men jag är så evigt tacksam för den tiden som vi hade tillsammans. Du satte avtryck och är så oerhört saknad. Du tyckte om böcker, och när du var 11 år skrev du en av dina första egna berättelser. Kyrkogårdsälvan. Den har jag sparat.
Grattis på födelsedagen bästa Caroline!

Kyrkogårdsälvan
Skriven av: Caroline Greko Toftås (11 år)

De tunga regndropparna studsade mot de stora rosbladen. Den lilla älvan försökte förgäves söka skydd under dem. Hon skakade av köld och tårarna som inte ville sluta rinna hade frusit till is på den bleka kinden. Hennes familj hade lämnat henne. De hade rest söderut när kölden kom, men hennes vingar var trasiga, så hon kunde inte flyga. Hon undrade om de saknade henne? – Hallå, kved den stackars älvan, - kan någon hjälpa mig! Hon snubblade omkring bland rosstjälkarna och höll händerna ovanför huvudet i ett desperat försök att hålla sig torr. Hennes långa svarta hår fastnade i rostaggarna och hennes trasiga vingar hade frusit. Hon sjönk ihop bredvid en perfekt slipad sten under rosenbuskarna. Hon studerade stenen. Högst upp på den satt två duvor, också dem av sten och granskade texten. MARIE SVENSSON stod det med slingriga bokstäver, lite under stod det också FÖDD 1970 DÖD 1999. Den är ny, tänkte den lilla älvan där hon satt. Just nu ville hon tänka på allt utom kylan och fukten. Hon somnade. Hon var så trött, så kall och så våt. Hon vaknade av de allra läckraste dofter. Hon öppnade sakta ögonen. Hon låg inte bredvid gravstenen med rosorna längre, hon befann sig i en liten grotta. Hon låg i en stor säng och vid ett bord bredvid sängen stod det rykande varm mat. Hennes mage skrek av hunger, så hon satte sig sakta upp och började äta. – Oj! Du måste varit hungrig. Hon vände sig snabbt om. Där stod den vackraste älva hon någonsin sett. Han hade stora vackra bruna ögon, brunt hår som stod åt alla håll och stora vackra vingar. – Förlåt, stammade hon fram, jag var så hungrig. Han log ett varmt leende mot henne. – Jag gjorde maten till dig. Det är bra att du äter. Han satte sig bredvid henne. – Vad gjorde du där ute alldeles ensam och vad heter du? Han såg orolig ut. Hon såg på honom. Till slut sa hon: - Mina vingar är trasiga, så jag kunde inte flyga efter dem andra, och ärligt talat vet jag inte vad jag heter. En ensam tår föll ner från hennes isblå ögon. – Vad heter du då? – Kim, viskade han. Hon log. – Men var är jag någonstans? Frågade hon och studerade grottan igen. – Kom, jag ska visa dig, sa han och drog med sig hennes kropp till öppningen. Om solen hade skinit så hade det säkert varit det vackraste hon sett, men nu hängde de mörka molnen som en vägg utanför öppningen. Man såg över hela kyrkogården. Vad stor den är? tänkte hon. Kylan tog i igen och dem gick in. – vad är det som har hänt med dina vingar? Frågade han och studerade dem. – min mamma sa att jag fick en förbannelse när jag var liten. Min mamma stal från en ond fe och därför skulle hennes tredje barn bli straffat. Det enda som läker dem är kyssen från honom som ska bli dödsrikets nya prins. Han granskade henne noga för att kolla om hon talade sanning. Hon slog ner blicken i marken. – Varför flyger inte du söder ut förresten, fryser du inte när du bor här? Hans glittrande bruna ögon blev mörka och han reste sig snabbt upp. – Förlåt, det var inte meningen att såra dig. Hon såg själv ut som ett levande frågetecken. Han gick mot öppningen och beredde ut de stora svarta vingarna. – Nej! Snälla, lämna mig inte! Skrek hon men den lilla svarta pricken var redan borta. Hon förstod inte vad hon hade gjort för fel. Hon frös, men hon ville se när han kom tillbaka, om han nu gjorde det. Regndropparna började falla igen. Plötsligt slog en blixt ner en bit bort. Hon skrek till. Snälla, kom tillbaka tänkte hon för sig själv. Hon vågade inte gå in, tänk om han var skadad, tänk om han var död? Hennes isblå ögon fylldes med tårar. Hon såg något, någonting svart som kom närmare. Det är han! Hon grät, men nu av lycka, men då plötsligt lös en ny blixt upp himmelen. Hon såg honom träffas och han föll ner till marken som ett löv i en höststorm. Virvlade ner till marken. Hon älskade honom. Hon hade förstått det nu. Vad skulle hon göra? Det var säkert fem meter ner till marken och för en älva på fem centimeter var det högt. Hon tog ett djupt andetag och skuttade över kanten. Luften slogs ur henne när hon träffade den fuktiga marken. Hon brydde sig inte om att hon blödde. Hon sprang samtidigt som hon skrek Kim! Kim! Var är du? Snälla svara! Hon snubblade på tistlar och fastnade i rostaggar, men hon sprang och sprang samtidigt som hon ropade hans namn. Tillslut föll hon ihop under en stor röd ros. Tårarna och smärtan kom. Hon skulle aldrig hitta honom. Hon såg sin spegelbild i vattenpölen som hon hamnat i. Håret var hoptrasslat och de trasiga vingarna dolde den mörka himmelen. Plötsligt hörde hon en hes röst som sa: - Förlåt, förlåt mig, jag ville inte lämna dig. Men du måste veta en sak. Rösten slutade med en hostning. Hon reste sig upp och lyfte undan ett visset blad. – Jag älskar dig, sa Kim. Han låg där och tittade sorgset på henne. – Förlåt för att jag flög iväg, men du måste veta en sak. Hon la ett finger över hans läppar i ett tecken att han skulle vara tyst. – Spara dina krafter, du kan prata sen, du ska vila nu. Hon använde sina sista krafter och klättrade upp på den blodröda rosen med honom i famnen och la honom mjukt mot bladen. Drog av ett annat blad och la det som ett täcke över honom. Hon log, han levde! Hon hade hittat honom! Det hade slutat regna nu. Hon andades in den friska luften och de söta dofterna från rosorna. Han hade mumlade oroligt i sömnen. Han viskade om dödsriket. Hon tyckte att något var lite konstigt. Han hade ju blivit träffad av blixten, men hans vingar var fortfarande hela och han blödde inte någonstans fast han hade fallit från säkert tio meters höjd. Han slog upp ögonen. De båda skakade av köld. – Innan vi dör måste jag säga något. Kim tittade på henne. – jag är dödsrikets prins. Jag blev sänd tillbaka till jorden för att finna dig. Hon tittade förvånat på honom. – när jag kysser dig dör vi båda, men vi blir lyckliga i dödsriket, jag lovar. Hennes hand som var blå av köld smekte genom hans hår. Hon log. Världen hade bara gett henne smärta. Han satte sig upp och la handen över hennes rygg. Han flyttade sig närmare henne och tryckte sina läppar mot hennes. Hon hörde det sista hjärtslaget och kände hur blodet frös till is i hennes ådror. Hennes vingar sträcktes ut och bar henne uppåt. Hon såg sin kropp ligga där på rosbladet alldeles livlös. Men inom sig kände hon sig starkare än någonsin. Hennes vackra vingar bar henne längre och längre upp, hand i hand med hennes älskade. De var på väg mot dödsriket nu, som prins och prinsessa. Snön hade börjat falla på kyrkogården och dolde den kalla älv kroppen som sakta förmultnade. Med det var bara ett tomt skal, för den riktiga älvan var någon annanstans. Och där levde hon lycklig i alla sina dagar.