30. apr, 2017

SPES #jagvillberätta

Mitt bidrag

SPES är en organisation som stöttar efterlevande till personer som tagit sina liv. På sitt Instagram med hashtag #jagvillberätta, delas historier ifrån medlemmar som likt mig vill dela med sig av sina upplevelser om hur det är. Syftet är att öka medvetenheten om suicid som det samhälls och folkhälsoproblem det är. När min dotter tog sitt liv 2014 rämnade hela världen för mig och för alla som kände henne, ändå var det inget ovanligt som skedde. Det har hänt varje dag sedan dess. En var sjätte timma ungefär. Så många som blivit och blir drabbade av livslång sorg och får sina liv söndertrasade. Här under kan ni läsa mitt bidrag.

Jag heter Henrik Greko och har två barn. En underbar son här på jorden och en lika härlig dotter i himlen. Min son fyller 16 i år och kommer nästa år att ha vuxit ikapp sin storasyster som bara blev 17 år. Lillebror blir snart storebror. Rent storleksmässigt är han faktisk redan både längre än både Caroline som min dotter heter och mig själv. Ja, jag brukar nämna min dotter så som att hon fortfarande lever. Hon är ju likväl fortfarande min dotter oavsett var hon är någonstans. Det var den 24 februari 2014 som hon försvann för alltid och allt förändrades. Vi som blev kvar har sedan dess kämpat varje dag för att orka fortsätta med livet här. Jag själv var riktigt illa ute ett tag och höll på att gå samma väg. Den panikartade sorgen ledde mig ner i en depression så djup att jag några månader senare försökte ta mitt eget liv. Jag blev då inlagd på en psykiatrisk klinik under en tid och fick där också bekräftat mina yttersta farhågor om hur illa det står till i vårdsverige. Skrivandet blev för mig ett verktyg att hantera sorgen. Det kändes viktigt att försöka sammanfatta vad som egentligen hände och samtidigt försöka förstå orsakerna till det. Det har sedermera resulterat i en blogg och hemsida www.pappatillenangel.se där jag delar med mig av allt det som jag har upplevt. Dels blir bördan lite lättare när man får dela sin sorg med andra samtidigt som andra kan finna tröst i det som jag skriver, att det faktiskt går att överleva en sådan här sak. Något som är svårt att tro till en början då man likt mig själv bara vill dö. Kontakten med SPES medlemmar blev för mig otrolig viktig. Där kunde jag uttrycka mig och samtidigt få full förståelse i från andra som är i liknande situationer. Än idag såhär snart tre och ett haft år senare finns det fortfarande dagar då allt rasar för mig. Då är det skönt att det finns folk som kan stötta. Jag vill trots allt leva och finnas här för min son så länge som det bara är möjligt. Det har tagit tid att komma till insikt, och finna någon slags acceptans till det som hände. Men idag känner jag annorlunda. Jag har förlåtit min dotter och förstått att i det tillståndet som hon var i när handlingen begicks, kunde hon själv inte inse konsekvenserna av sitt handlande, men likväl var det hennes största misstag i livet.