21. apr, 2017

Reflektioner

30 liv i veckan

Jag såg på SVT:s nya dokumentärserie om självmord ”30 liv i veckan” som hade premiär igår. Mina reflektioner efter att ha sett första avsnittet är lite blandade. Det är väl bra att man lyfter fram och slår hål på myter om självmord. T.ex. den om att det är farligt att tala om det, för att det då skulle smitta och inspirera fler till att ta sina liv. En vanföreställning som många tyvärr har. Det är ju helt galet att något som har en så stor inverkan på hela samhället har fått tystats ner under så lång tid. Så visst fyller det en viktig funktion att göra folk medvetna om den dystra statistiken och också visa på hur hårt det drabbar anhöriga som får sina liv söndertrasade när en närstående dör helt i onödan. Men sen då? Hur hjälper det någon som är drabbad av depression eller annan psykisk ohälsa att alla vet hur många som dör varje år? Strävan måste ändå vara att fokusera på dom som lever i första hand. Jag själv är ju drabbad som anhörig och kommer förmodligen att få leva med depression för resten av livet, men i mitt fall är det ju yttre faktorer som har påverkat hur jag mår. Den som är latent sjuk p.g.a. kemisk obalans kan ju endast bli hjälpt av rätt mediciner och en bra sjukvård. Som medmänniska kan jag bara finnas till som ett stöd. Jag vet att även detta togs upp i programmet, så ingen kritik, men om vi ska kunna hjälpa dom som behöver det mest, krävs mer resurser för forskning om hur hjärnan fungerar samt att få en fungerande psykiatrivård. Varför anordnar man inte en insamlingsgala för detta ändamål liknande den man har för cancerforskning?