24. feb, 2017

Dödsdagen

Älskade Caroline,
Idag, den 24 februari, är det precis tre år sedan du tog livet av dig. Tre år av ständig saknad. Man undrar hur det ens har varit möjligt att överleva? Den svåraste stunden som jag har upplevt var den när jag fick veta vad som hänt. Den svåraste tiden har sedan varit att fortsätta leva. Förlusten av dig går aldig att med ord beskriva. Du var ju vårt första barn. När du kom förändrades allt. Det jag trodde att jag visste om livet rubbades totalt i det ögonblicket då du föddes. Bitarna av mitt liv som var spridda åt olika håll förenades och jag kände mig för första gången förälskad på riktigt. Allt fick en mening. Plötsligt kände jag mig hel. Jag hade fått en själsfrende. Doften på ditt huvud gjorde mig nästan berusad. Det var och kommer alltid att vara min favoritdrog. En speciell sorts kärlek, som man bara upplever ett fåtal gånger i livet.

Sen försvann du...

I början gick det inte ens att ta in vad som hänt. Jag väntade fortfarande bara på att du skulle komma hem igen. Men efter en månad eller så blir sanningen ett faktum. Ditt rum var numera bara ett rum. Man försöker göra vad som krävs för att kämpa vidare. Sedan har det gått ett år och man förstår att nästa år inte kommer att bli så annorlunda. Den här känslan kommer inte att försvinna, den går aldrig över. Jag kan heller inte skynda efter dig till den andra sidan hur mycket jag än vill. Jag behövs ju här och jag kommer kämpa vidare för att det ska bli så. Inte minst för din brors skull. Han ger mig kraften att vilja stanna kvar här så länge som det är möjligt. Ändå kommer mörkret ikapp mig då och då och jag ifrågasätter varför?, medans andra dagar numer är helt uthärdliga och man får tid med att fokusera på annat.

Men just idag, är det väldigt svårt...