10. sep, 2016

Artikel i GP om mig idag

Sorgen efter en förlorad dotter

Idag den 10 september är det den Internationella Suicidpreventiva Dagen. En dag som ska uppmärksamma att så många i vårt samhälle inte orkar med livet. Förra året var det 1554 personer i Sverige som tog sina liv. Visst är det bra att vi nu allt mer börjar tala öppet om att det här problemet existerar i vårt samhälle, men tyvärr kan jag personligen tycka att vi är allt försent ute då vi uppmärksammar dom som redan är döda. Är det först när man är död som man är värt att pratas om? Istället tycker jag att vi varje dag måste fundera på hur vi bäst kan hjälpa dom som fortfarande lever här ibland oss, som mår dåligt. Då inte bara genom att köpa ett armband, även om det är behjärtansvärt, utan faktiskt våga fråga hur det är och krama om den som bäst behöver det. Depression är en högst dödlig sjukdom och jag vet att jag inte kan bota någon, men jag kan finnas till och vara ett stöd för den som är drabbad. Ett armband hjälper föga om vi inte samtidigt ändrar på vår egen attityd och faktiskt vågar göra skillnad. Den som mår dåligt orkar sällan själv ta initiativet att söka tröst. Att bota får sedan vården sköta och för det krävs det naturligtvis resurser. Forskningen på området behöver få vad som krävs. Jag undrar i mitt stilla sinne varför det inte anordnas någon insamlingsgala på det här området, liknande den för t.ex. bröstcancer. Jag tror faktiskt det är dags för det nu!

Självmord drabbar inte bara den som dör, utan framförallt alla oss som är efterlevande. Jag själv förlorade min dotter Caroline 2014, då endast 17 år gammal. För mig blev det den värsta perioden i mitt liv, men jag har ändå lyckats att överleva. Läs artikeln om mig i dagens GP, där jag berättar mer om vad det innebär att vara efterlevande till ett självmord och besök gärna också min hemsida www.pappatillenangel.se.