24. feb, 2016

Dödsdagen

Så var den här igen. Årsdagen av din dödsdag. Den svartaste dagen på året. En dag som jag aldrig kommer att vänja mig vid. Jag önskar så att du fanns kvar här istället, om bara för en liten stund. Kan du inte sluta att vara död snart? Det är så det känns. Även nu, när det sjunkit in är det så svårt att förstå att du är borta för alltid. Jag gör vad jag kan för att orka med livet här utan dig och jag försöker varje dag att minnas allt det fina som vi haft tillsammans. Men just idag är det svårt, då det istället är allt det hemska från din sista dag i livet som fastnar på näthinnan. I det tillståndet som du befann dig i den där februaridagen för två år sedan var det naturligtvis inte så lätt att förstå konsekvensen av vad din handling skulle innebära. Smärtan i din själ hade vuxit sig så stark att det enda du ville var att få ett slut på den. Men tyvärr försvann den inte, den flyttades bara vidare till oss som blev kvar. Vi kan inte klandra dig, men det var ändå ditt största misstag. Caroline, du är saknad och älskad! Jag hoppas så att vi kommer ses igen någon gång, någon annanstans i en annan tid. Vi glömmer dig aldrig! ❤️

Pappa

(Bilden på Caroline är från februarilovet i Sälen 2009)