Mitt liv idag

8. jun, 2021
Vi överlevde våra barns bortgångar..
Vi tvingas varje morgon att leva utan våra barn.
Vi har tagit ett steg i taget, på den vingliga vägen i sorgens labyrinter.
Vi har stött på återvändsgränder...
Vår hälsa har vacklat.
Vår saknad är fysisk..
Ett kärt ansikte fattas i syskon-skaran, varje högtid.. varje livshändelse..varje ny årstid..
Vår uppfattning om livet har slagits i spillror.
Vi tvingas att möta oförstånd i våra trauman.
Vi har mött döden i våra barn.
Vi har kysst våra iskalla döda barn i en öppen kista..
i ett smärtsamt panik-fyllt farväl.
Våra steg kommer alltid att leda till våra barns viloplatser.
Våra barns namn är inristade i en sten på kyrkogården..
Vi bär minnen med oss, som existerar i våra värsta mardrömmar.
Vi lyckas hitta våra vägar för att stå ut med saknaden.
Vi formar våra liv, där en del av oss för alltid kommer att saknas.
Vi är änglaföräldrar.
Det finns inget romantiskt i det.
Bara en livslång smärta.
Säg inte att vi kan motionera bort sorgen.
Tala inte om för oss hur vi ska hantera den..
För sorgen hanterar oss!
Vi lever i en ständig smärta.
En del av oss är i livets ljus.
den andra delen sträcker sig efter våra barn i mörkret.
Vi lär oss att gå på lina med dödens avgrund under oss..
 
Okänd änglamamma
7. apr, 2021

Idag när jag ändå skulle gå en längre promenad med hundarna tog jag mig till Björlanda och området som jag en gång bodde i, innan allt hände med min dotter. Det kändes lite som att besöka ett tidigare liv. Vi gick genom skogen och passerade trädet som avslutade min dotters liv. På vägen tillbaka såg jag lyktan som tidigare markerat platsen för hennes död. Den används tydligen ibland som belysning vid en intilliggande grillplats i skogen. Passerade också huset som vi bodde i. Det mesta var sig likt förutom att det målats om i nya färger. På vägen därifrån stannade jag också vid graven, som jag av naturliga skäl inte besöker så ofta eftersom jag sällan har vägarna förbi där. Som sagt det känns som ett tidigare liv och jag har inte längre något behov av att vältra mig i det förgångna. Är det något jag har lärt mig, så är det att det att framtiden är det enda jag kan påverka. Det är där jag vill ha fullt fokus och lägga min energi. Gamla sorger drar bara ner på tempot och gör mig illa till mods. Det tillför ingenting. Bara ångest och dåligt mående. Det finns så många nya kapitel av livet som ska skrivas innan allt får sitt alldeles naturliga slut. Just nu känner jag mig lyckligare än på länge!

2. mar, 2021

Har inte skrivit på länge, vilket i sig beror på att jag har mycket annat som tar min uppmärksamhet just nu. Jag hoppade t.o.m. över att uppdatera på Carolines dödsdag (24 feb) för första gången, fast jag i mina föreläsningar uppmanar till att uppmärksamma sådana saker. Jag hade förberett en text, men kände inte för att publicera den. Hon fanns i mina tankar ändå den dagen.

 
Runt hörnet väntar dock en ny prövning, då vi på fredag kommer att begrava min nya kärleks äldsta son. Åter igen gör sig döden påmind och hur skört livet är. Åter igen är det ett barn som efter en tragisk olycka gått före sin förälder. Hur mycket ska man behöva prövas i den här världen. Min älskade Madde kämpar varje dag och jag gör vad jag kan för att stötta henne. R.I.P. fina Filip.
7. nov, 2020

Älskade Caroline,
Tack för att jag fick vara din pappa under dina 17 år här på jorden. Du var ett sådant underbart barn. Jag kommer aldrig att glömma Dig och jag kommer alltid att älska Dig. Jag kommer att vårda ditt minne för evigt.

Idag höjer vi våra glas för dig Caroline. Ett stort Grattis på födelsedagen min fina dotter! ❤️

2. okt, 2020

Idag har jag haft förmånen att hålla föreläsning för psykologer och socionomer som bl.a arbetar på SU, Sahlgrenska Universitetssjukhuset här i Göteborg. Känns stort att möta den organisation som var med och räddade mitt eget liv.