Mitt liv idag

24. feb, 2022

I skuggan av det som händer i världen just nu, så är den här igen. 24 februari, dödsdagen för vår dotter Caroline. Hon som skulle vara på sitt 25:e levnadsår om hon stannat kvar här i vår tideräkning. Jag själv har under åren som passerat sedan katastrofen 2014 blivit successivt starkare och ägnar nu energin till att bygga upp mig själv för att fortsätta leva, inte bara överleva. Har längs vägen genomlidit ett flertal ytterligare tunga sorger där personer i min närhet varit allt för unga för att dö. Men min mentala hud har blivit så hård av det som varit, att jag likt ett djur i skogen bara skakar av mig och fortsätter på livets väg. Döden är för mig lika naturlig som livet och den finns alltid närvarande bakom hörnet. Jag har insett hur skört livet är och känner därför vikten av att ta vara på tiden jag själv har fått tilldelad på den här platsen och räds därför ingenting längre. Visst finns det dagar då det kan kännas svårt att acceptera hur grymt livet kan vara. Det river som taggtråd i kroppen. Men ändå reser jag blicken varje gång och fortsätter framåt. Jag försöker tänka på det naturliga med allt som sker. Vi är ju en del av flödet, precis som allt annat på runt omkring oss på den här planeten. Allt fungerar i symbios utan någon yttre påverkan. I skrivande stund jobbar jag i vår underbara trädgård och här blir allt så tydligt, när jag omsorgsfullt pysslar med växterna för att göra det fint. Det ger mig ett lugn i själen och tid till eftertanke. Tankar som gror och så småningom tar mig vidare till de nya mål som jag vill uppnå. Jag känner också att energin från våra skyddsänglar som finns precis här, mitt ibland oss. För så länge jag låter mina tankar vandra till Caroline, så förblir hon en del av mitt liv, varje dag, så även idag. ❤️

7. nov, 2021

Om någon som inte känner mig så väl, frågar om jag har barn, brukar jag nästan alltid säga att jag har två. En helt fantastisk son här på jorden, men också en lika underbar dotter i himlen. För Caroline är trots allt lika mycket min dotter nu, som när hon fanns här vid min sida. Idag är det 25 år sedan hon föddes och drygt 7 år sedan hon dog.

Grattis på födelsedagen min älskade Caroline! Bilden är från de tidiga åren. Giraffen som du alltid sov med var din favorit. Den följde dig hela vägen till graven.

8. jun, 2021
Vi överlevde våra barns bortgångar..
Vi tvingas varje morgon att leva utan våra barn.
Vi har tagit ett steg i taget, på den vingliga vägen i sorgens labyrinter.
Vi har stött på återvändsgränder...
Vår hälsa har vacklat.
Vår saknad är fysisk..
Ett kärt ansikte fattas i syskon-skaran, varje högtid.. varje livshändelse..varje ny årstid..
Vår uppfattning om livet har slagits i spillror.
Vi tvingas att möta oförstånd i våra trauman.
Vi har mött döden i våra barn.
Vi har kysst våra iskalla döda barn i en öppen kista..
i ett smärtsamt panik-fyllt farväl.
Våra steg kommer alltid att leda till våra barns viloplatser.
Våra barns namn är inristade i en sten på kyrkogården..
Vi bär minnen med oss, som existerar i våra värsta mardrömmar.
Vi lyckas hitta våra vägar för att stå ut med saknaden.
Vi formar våra liv, där en del av oss för alltid kommer att saknas.
Vi är änglaföräldrar.
Det finns inget romantiskt i det.
Bara en livslång smärta.
Säg inte att vi kan motionera bort sorgen.
Tala inte om för oss hur vi ska hantera den..
För sorgen hanterar oss!
Vi lever i en ständig smärta.
En del av oss är i livets ljus.
den andra delen sträcker sig efter våra barn i mörkret.
Vi lär oss att gå på lina med dödens avgrund under oss..
 
Okänd änglamamma
7. apr, 2021

Idag när jag ändå skulle gå en längre promenad med hundarna tog jag mig till Björlanda och området som jag en gång bodde i, innan allt hände med min dotter. Det kändes lite som att besöka ett tidigare liv. Vi gick genom skogen och passerade trädet som avslutade min dotters liv. På vägen tillbaka såg jag lyktan som tidigare markerat platsen för hennes död. Den används tydligen ibland som belysning vid en intilliggande grillplats i skogen. Passerade också huset som vi bodde i. Det mesta var sig likt förutom att det målats om i nya färger. På vägen därifrån stannade jag också vid graven, som jag av naturliga skäl inte besöker så ofta eftersom jag sällan har vägarna förbi där. Som sagt det känns som ett tidigare liv och jag har inte längre något behov av att vältra mig i det förgångna. Är det något jag har lärt mig, så är det att det att framtiden är det enda jag kan påverka. Det är där jag vill ha fullt fokus och lägga min energi. Gamla sorger drar bara ner på tempot och gör mig illa till mods. Det tillför ingenting. Bara ångest och dåligt mående. Det finns så många nya kapitel av livet som ska skrivas innan allt får sitt alldeles naturliga slut. Just nu känner jag mig lyckligare än på länge!

2. mar, 2021

Har inte skrivit på länge, vilket i sig beror på att jag har mycket annat som tar min uppmärksamhet just nu. Jag hoppade t.o.m. över att uppdatera på Carolines dödsdag (24 feb) för första gången, fast jag i mina föreläsningar uppmanar till att uppmärksamma sådana saker. Jag hade förberett en text, men kände inte för att publicera den. Hon fanns i mina tankar ändå den dagen.

 
Runt hörnet väntar dock en ny prövning, då vi på fredag kommer att begrava min nya kärleks äldsta son. Åter igen gör sig döden påmind och hur skört livet är. Åter igen är det ett barn som efter en tragisk olycka gått före sin förälder. Hur mycket ska man behöva prövas i den här världen. Min älskade Madde kämpar varje dag och jag gör vad jag kan för att stötta henne. R.I.P. fina Filip.