Mitt liv idag

7. nov, 2020

Älskade Caroline,
Tack för att jag fick vara din pappa under dina 17 år här på jorden. Du var ett sådant underbart barn. Jag kommer aldrig att glömma Dig och jag kommer alltid att älska Dig. Jag kommer att vårda ditt minne för evigt.

Idag höjer vi våra glas för dig Caroline. Ett stort Grattis på födelsedagen min fina dotter! ❤️

2. okt, 2020

Idag har jag haft förmånen att hålla föreläsning för psykologer och socionomer som bl.a arbetar på SU, Sahlgrenska Universitetssjukhuset här i Göteborg. Känns stort att möta den organisation som var med och räddade mitt eget liv.

16. sep, 2020
Personerna bakom statistiken

Förra veckan, den 10 sep var den internationella dagen för suicidprevention i världen. En dag då jag numer allt som oftast är med och föreläser eller på annat sätt engagerar mig för att uppmärksamma det samhällsproblem vi har, att allt fler unga inte orkar med livet här. I år var jag dock bortrest detta datum och deltog därför inte i någon aktivitet. Men förra året dog 1 588 personer genom att ta sina liv här i Sverige. Det kan vi inte bara kan blunda för. Särskilt inte, då det mest bekymmersamma är att trenden för unga människor (under 24) har ökat för varje år. Min vän Marcus Eriksson som är regionansvarig i Suicide Zero har precis som jag en vilja att visa på att det finns en människa och en historia bakom varje siffra i statistiken. En historia som lever vidare i oss anhöriga som fått våra liv kullkastade. Det som hände vår familj när Caroline försvann var dessvärre inget ovanligt. Det skrivs nya sådana historier varje dag…
Läs gärna reportaget som SVT har gjort genom att klicka på länken

1. sep, 2020

Annika. Det du gjorde var ditt största misstag. Ett helt år utan dig har nu passerat. Fortfarande känns det helt overkligt att du inte finns här. Sorgen lever kvar eftersom det är svårt att acceptera det som hänt. Vi som precis hade skaffat en hund tillsammans. Jag och ”Lipton” som han heter har kämpat på. Ingenting blir någonsin som det var, men vi gör vad vi kan för att finna ett drägligt liv här nere. Till skillnad mot när min dotter dog tillåter jag mig inte att falla ner i depression. Jag har istället gjort allt för att inte hamna där igen. Distraherat mig med allt möjligt och försökt att jobba så mycket som jag orkat. Tyvärr blev det ändå så att jag fick lämna jobbet som jag hade, men kanske var det lika bra det. Jag vill ändå inte fastna i någon vardagsslentrian, utan istället försöka finna nya drömmar och mål att uppnå här i livet, då det är allt för kort för att levas sen. Tillsammans med en större självinsikt och omgiven av människor som ger mig energi ser jag trots allt ljust på framtiden. Det finns så många äventyr kvar att uppleva här.
Jag hoppas att du ser mig från ditt moln och gläds åt att jag inte gick under.
Vi ses igen! fina Annika…

14. aug, 2020

Att livet har sina vändningar är något vi alla får känna på i vår resa genom livet. Men ibland när man kastas mellan ytterligheter blir allt så märkligt. 2014 var året då jag i sviterna efter min dotters tragiska bortgång i suicid, var mycket nära på att gå samma väg. Depressionen som hade slagit klorna i mig gjorde att jag inte längre såg någon mening med livet här. Jag föll så djupt att jag till slut försökte ta mitt eget liv.
Efter den akuta vården blev jag satt på låst psykiatrisk avdelning vid Sahlgrenska Sjukhuset. I flera månader var jag som en guldfisk och kunde bara se på hur livet fortsatte utanför det armerade fönstret. Det var då jag började med mitt skrivande, däruppe på psyket, vilket sedermera har hjälpt mig tillbaks till något som i alla fall kan ses som ett drägligt liv. Ett liv som jag bestämt att hålla fast vid. Inte minst för min sons skull. Jag ska bli 100 år om jag kan. Det har jag lovat honom.
Förutom skrivandet som har varit läkande, föreläser jag också numera om det jag varit med om. Jag vill ge verktyg, så att vi kan stå rustade i att möta såväl vår egen som andras sorg utan att rygga tillbaka. Med rätt kunskap kan vi Istället agera och vara till god hjälp för varandra när det ofattbara inträffar. Jag har hitintills talat för personer som utbildar sig inom vården, men också träffat politiker och blåljuspersonal.
Det som är bra med livet (och som är anledningen till hela den här uppdateringen) är att det ibland också svänger tillbaka åt andra hållet. Nu 6 år senare sluts nämligen cirkeln, då jag har blivit inbjuden att föreläsa för Psykologer och socionomer m.fl. som arbetar till vardags på, ja just det, Sahlgrenska Universitets Sjukhuset.