Mitt liv idag

4. dec, 2019

Det här med advent är ju trevligt. Jag har både satt upp en ljusslinga ute på min balkong och hämtat upp adventsstakarna från källaren. Tyvärr ingen självklarhet för mig även om det ger ett varmt och härligt ljus i vintermörkret. Förra året var egentligen första gången som jag kände att jag kunde börja uppskatta julen igen sedan tragedin när min dotter tog sitt liv 2014. Jag, tillsammans med min son Hampus, Carolines lillebror, var då för första gången och köpte en julgran igen. Vi bar hem den från Hagaparken och klädde den tillsammans. I år visste jag först inte riktigt hur det skulle blir med allt det där, efter att min älskade Annika nu också gått samma öde till mötes. Jag har bara varit helt nollställd och varken känt glädje eller sorg över att det snart är jul igen. Jag bara gör det som förväntas av mig, utan att egentligen känna någonting. Ska ljusen och adventsstakarna upp så ska dem det. Men till skillnad från när min dotter dog 2014 och jag tappade livsgnistan helt, har jag idag istället lärt mig hur jag ska hantera sorgen och ångesten när den slår till. Jag låter den inte förgöra mig längre, utan motar bort den och distraherar mig med annat. Precis som Laleh nu sjunger i en av sina senaste låtar har jag bestämt mig för samma sak. ”Lev Nu och Dö Sen”. För även om livet här ibland kan kännas som ett enda stort väntrum, så finns det så mycket glädje att upptäcka. Plötsligt tar livet tag i mig igen och jag får uppleva ett nytt äventyr som jag inte trodde fanns. Det är klart att jag inte vill missa det. Tids nog kommer vi alla ändå dö, så vi får se till att ta vara på tiden som vi fått här och njuta av varje sekund som vi får tillsammans.

14. nov, 2019

Igår förde vi stoftet som finns kvar av Annikas fysiska kropp till sin sista vila. Det var en mycket känslosam stund där på kyrkogården och fortfarande är det helt ofattbart att hon inte är med oss längre. Åtminstone inte så som vi är vana vid. Förhoppningsvis var hon ändå med oss där på kyrkogården, fast på att annat plan. Förhoppningsvis klarnar det också för mig den dagen när jag själv ska dit på min resa genom detta universum. Jag hoppas verkligen och tror att vi möts igen av alla dem som vi älskat i livet och att våra själar är förbundna med varandra. Av hänsyn till Annikas närmsta lägger jag inte ut någon bild. Istället delar jag det här citatet som beskriver hur det känns, med en förhoppning om att jag ska orka resa mig igen och leva klart mitt liv här nere. Min son Hampus ger mig den styrkan.

7. nov, 2019

Idag är det den 7 november och det är Carolines födelsedag. Numer en dag som alla andra. Visst minns jag henne lite extra just idag, men annars bara en vanlig dag. Jag har ett porträtt av min dotter som hänger i hallen, så vi ses varje dag. För mig är hon inte borta. Hon är med mig i allt som jag gör här nere. Om någon som inte känner mig frågar om jag har barn, svarar jag nästan alltid att jag har två. En helt underbar son här på jorden, men en lika fantastisk dotter i himlen. 23 år skulle hon blivit idag…

2. nov, 2019

Idag har vi varit på gravrunda och tänt ljus inför Allhelgona. Har lite för många gravar att åka till känner jag. Gravar som inte borde vara ännu. Vi var även förbi graven där stoftet av min älskade Annika nu ska vila. Jag tog en bild av henne när vi var där för 2 år sedan. Hon saknade sin pappa väldigt mycket. Känns så overkligt att det nu är hon som kommer ligga där. Jag vet å andra sidan, att hon inte är där, i graven, för hon finns fortfarande vid min sida varje dag.
Alltid äskad, aldrig glömd.

28. okt, 2019

Varje morgon när jag vaknar tar det en sekund ungefär innan jag inser att du inte längre är där bredvid mig. Bara tomma lakan. För ett år sedan for vi iväg till Miami för att sedan kryssa runt i Bahamas. Allt var perfekt! Att du inte ens har ett år kvar av livet när bilden tas är helt osannolikt. Min älskade Annika ❤️