Poesi

Här har jag samlat ett axplock av de texter och bilder som Caroline lämnade efter sig. Vackra på sitt sätt men oerhört sorgliga på samma gång.

Brustet Hjärta

Skriven av Caroline Greko Toftås (14 år)

 

När jag tittar dig i ögonen, ser du mig inte.

När jag viskar hej, hör du mig inte.

För jag är död inifrån och ut.

Min tortyr har inget slut.

Dödens Änglar

Skriven av Caroline Greko Toftås (14 år)

 

Kniven i hjärtat och ögonen rinner. Känner hur hoppet dör, försvinner.

Blodet som sakta droppar. Det finns ingen kvar, ingen som stoppar.

Smärtan sakta hjärnan når. Hon granskar noggrant sina sår.

Springer fram till stupets kant. Betraktar dess dödliga brant.

Ett leende flickans läppar får. Ja, hon skrattar där hon står.

Tar ett litet skutt ut. Det sista hon hör är fåglarnas tjut.

Dödens änglar ser. Dödens änglar ler.

Ensam

Skriven av Caroline Greko Toftås (14 år)

 

En ensam flicka på kanten står. Ingen förstår hur dåligt hon mår.

Tankarna inte längre medvetandet når.

När hon fyller armarna med blodiga sår.

Ingen kan rädda hennes ensamma liv. För nu tar hon sitt sista kliv.

Jag är vampyr

Skriven av: Caroline Greko Toftås (16 år)

 

Med redan rödvinstunga fötter staplar ett flickgäng, trots den äntligen varma luften, fram på tomma kullerstensgator. Dem rör sig allihop i samma mönster, alla utom en av flickorna som är några steg efter. Hon smälter inte in i gruppen över huvud taget, kläderna hon bär sitter, som tvärtom från resten av gruppen, löst kring hennes hud, ändå lyckas tygerna inte dölja de skarpa konturerna av benknotor som ligger så nära under. Hade vi bara sett henne passera där på gatan, utan att veta vem hon var, hade vi förmodligen suckat åt dagens skönhetsideal och förbannat dem som gjort att hon gått så långt att hennes knäskålar slår ihop med en smäll i varje steg hon tar. Men vi vet att det inte beror på avsaknaden av kalorier som fått henne att sluta såhär, vi vet att det är avsaknaden av människoblod. Flickorna som går framför verkar ovetande om vad hon egentligen brukar göra vid den här tidpunkten, de är för fyllda med alkohol för att ens reagera över hennes hungriga blickar. Men det verkar inte vara hennes egna tvivel på sin självkontroll som gör att hon inte anstränger sig för att nästla sig in i de menlösa skratten som leder gruppen framåt. Istället verkar hon borta i andra tankar, och som redan många gånger innan under deras korta färd tar hon återigen fram sin mobil, läser hans ord på skärmen.

’’Vad vill du? Men kom då, jag är ju här och väntar på dig.’’

(Du vet var det sitter och siktar
tills du riktigt säkert vet att det hittar in
Där ingen annan kommit in, hjärtat väljer blint)

Han vet inte hur mycket han får hennes kropp att rusa med sina ord, men vi ser flickans vita hy spricka upp i lycka varje gång hon läser det och påminns av hans existens, och hon minns om hur han lovat att stå vid hennes sida, vem hon än var. Plötsligt

 (Såg att det lyste, Hörde musik

Just där och då tog jag det som en invit)

 De tunna benen tar fart, hon skyndar ikapp de andra och när hon kastar sig in i trappuppgången hinner en gatulampas sista flackande försök till överlevnad reflekteras i hennes leende. Några steg längre in i den katastrofala oordningen av alkohol och cigarettrök gör den innan så självklara gruppen flickor förvirrade, dem skingras snabbt för att finna sina nya platser i denna större flock av människor. Vi ser henne lämnas kvar i hallen, men hon verkar inte märka avsaknaden av dem hon kom hit med, istället pustar hon ut över att inte tvingats in i konversationer där orden skulle kunnat avslöja henne. Flickan får ett beslutsamt ansiktsuttryck, som om hon bygger upp mod, som i stridsberedskap höjer hon på huvudet och beger sig genom lägenhetens många rum för att finna den pojke som lett henne hit. På ett ögonblick ser vi stämningen ändras, några stannar upp i hörnen för att betrakta henne samtidigt som de vrider sina ansikten till äcklade grimaser. Viskandet kring henne blir allt högre. Vi ser hur även hon märker detta och flickan börjar känna sig olustig till mods. Människorna som står och stirrar på henne har fått veta. Snabba steg bär bort mot balkongen, där hans siluett reflekterats från Tv:n.

 Din blick var mörk och märklig där du stod

På den trasiga mattan bredvid okända skor

(Jag fatta allt och ingenting

Där stod ju du som alltid skulle vara min)

Hans arm ligger om en annan flickas axlar, hennes läppstift har lagt sig som ett sår mot hans nacke. Vår vampyr börjar famla efter någonting att hålla sig fast i, och benen ser ut att vilja vika sig vilken sekund som helst. Många dansar fortfarande runt i oförståelse inne i vardagsrummet, men allt fler av pojkens vänner samlar sig i en klunga kring flickan. Hon förstår att hon blivit förråd, att allting var menat att sluta såhär, en planerad hämnd för alla de människor hon tömt på blod för sin egen överlevnad. Men skakningarna som innan höll på att fälla henne har snabbt övergått till ett lugn, dem har underskattat hennes styrka.

Hela världens hunger samlad i mig

Tiden imploderar, dem hinner inte ens lägga sina mordlystna händer över henne innan allting är över. Musiken överröstas av skrik och det klibbiga ljudet av flykt när kvällen förvandlas till ett blödande kaos. Minuter senare ser vi att det som innan var ett hem blivit någonting annat, en slaktplats där resterna av en lycklig kväll nu tagit form av avslitna muskler och blottade halsar. Flickan står i mitten av vardagsrummet, de innan så lösa kläderna klistras nu mot hennes hud och blicken är vänd mot sovrumsdörren, hon hör hans försök att kväva andetagen där han ligger under sängen. Han förstår inte att det var meningen att låta honom fly. Tiden går långsamt framåt, och det är först när den sista pojken i hörnet slutat kämpa emot döden och allting är helt tyst som hon börjar röra sig mot den hon innan trodde var sin älskling. En tunn hand knackar på dörren och hon viskar lågt.

Låt mig få komma in, jag vill bli din.

Andetagen från andra sidan dörren blir högre, mer okontrollerade när pojken inte längre kan kontrollera rädslan. Under en kort sekund ser vi hur flickan fryser till när hon överöses av hjärtesorg. Hon trodde att hon funnit honom, och så hon så vårdslöst kastat ut sin kärlek till honom, berättat allting som tungt hennes själ. Hon önskade så att hon inte hade gjort det, trots allt så ville hon inte döda honom, om flickan bara valt sina ord hade de kunnat lösa allting. Men vi ser oss omkring i rummet och ser att alla tankar om förlåtelse ligger i glömska.

Knogarna lämnar vita spår i allt det röda när hon släpper ner handen från ytterligare en knackning och öppnar dörren.

Kyrkogårdsälvan

Skriven av: Caroline Greko Toftås (11 år)

 

De tunga regndropparna studsade mot de stora rosbladen. Den lilla älvan försökte förgäves söka skydd under dem. Hon skakade av köld och tårarna som inte ville sluta rinna hade frusit till is på den bleka kinden. Hennes familj hade lämnat henne. De hade rest söderut när kölden kom, men hennes vingar var trasiga, så hon kunde inte flyga. Hon undrade om de saknade henne? – Hallå, kved den stackars älvan, - kan någon hjälpa mig! Hon snubblade omkring bland rosstjälkarna och höll händerna ovanför huvudet i ett desperat försök att hålla sig torr. Hennes långa svarta hår fastnade i rostaggarna och hennes trasiga vingar hade frusit. Hon sjönk ihop bredvid en perfekt slipad sten under rosenbuskarna. Hon studerade stenen. Högst upp på den satt två duvor, också dem av sten och granskade texten. MARIE SVENSSON stod det med slingriga bokstäver, lite under stod det också FÖDD 1970 DÖD 1999. Den är ny, tänkte den lilla älvan där hon satt. Just nu ville hon tänka på allt utom kylan och fukten. Hon somnade. Hon var så trött, så kall och så våt. Hon vaknade av de allra läckraste dofter. Hon öppnade sakta ögonen. Hon låg inte bredvid gravstenen med rosorna längre, hon befann sig i en liten grotta. Hon låg i en stor säng och vid ett bord bredvid sängen stod det rykande varm mat. Hennes mage skrek av hunger, så hon satte sig sakta upp och började äta. – Oj! Du måste varit hungrig. Hon vände sig snabbt om. Där stod den vackraste älva hon någonsin sett. Han hade stora vackra bruna ögon, brunt hår som stod åt alla håll och stora vackra vingar. – Förlåt, stammade hon fram, jag var så hungrig. Han log ett varmt leende mot henne. – Jag gjorde maten till dig. Det är bra att du äter. Han satte sig bredvid henne. – Vad gjorde du där ute alldeles ensam och vad heter du? Han såg orolig ut. Hon såg på honom. Till slut sa hon: - Mina vingar är trasiga, så jag kunde inte flyga efter dem andra, och ärligt talat vet jag inte vad jag heter. En ensam tår föll ner från hennes isblå ögon. – Vad heter du då? – Kim, viskade han. Hon log. – Men var är jag någonstans? Frågade hon och studerade grottan igen. – Kom, jag ska visa dig, sa han och drog med sig hennes kropp till öppningen. Om solen hade skinit så hade det säkert varit det vackraste hon sett, men nu hängde de mörka molnen som en vägg utanför öppningen. Man såg över hela kyrkogården. Vad stor den är? tänkte hon. Kylan tog i igen och dem gick in. – vad är det som har hänt med dina vingar? Frågade han och studerade dem. – min mamma sa att jag fick en förbannelse när jag var liten. Min mamma stal från en ond fe och därför skulle hennes tredje barn bli straffat. Det enda som läker dem är kyssen från honom som ska bli dödsrikets nya prins. Han granskade henne noga för att kolla om hon talade sanning. Hon slog ner blicken i marken. – Varför flyger inte du söder ut förresten, fryser du inte när du bor här? Hans glittrande bruna ögon blev mörka och han reste sig snabbt upp. – Förlåt, det var inte meningen att såra dig. Hon såg själv ut som ett levande frågetecken. Han gick mot öppningen och beredde ut de stora svarta vingarna. – Nej! Snälla, lämna mig inte! Skrek hon men den lilla svarta pricken var redan borta. Hon förstod inte vad hon hade gjort för fel. Hon frös, men hon ville se när han kom tillbaka, om han nu gjorde det. Regndropparna började falla igen. Plötsligt slog en blixt ner en bit bort. Hon skrek till. Snälla, kom tillbaka tänkte hon för sig själv.  Hon vågade inte gå in, tänk om han var skadad, tänk om han var död? Hennes isblå ögon fylldes med tårar. Hon såg något, någonting svart som kom närmare. Det är han! Hon grät, men nu av lycka, men då plötsligt lös en ny blixt upp himmelen. Hon såg honom träffas och han föll ner till marken som ett löv i en höststorm. Virvlade ner till marken. Hon älskade honom. Hon hade förstått det nu. Vad skulle hon göra? Det var säkert fem meter ner till marken och för en älva på fem centimeter var det högt. Hon tog ett djupt andetag och skuttade över kanten. Luften slogs ur henne när hon träffade den fuktiga marken. Hon brydde sig inte om att hon blödde. Hon sprang samtidigt som hon skrek Kim! Kim! Var är du? Snälla svara! Hon snubblade på tistlar och fastnade i rostaggar, men hon sprang och sprang samtidigt som hon ropade hans namn. Tillslut föll hon ihop under en stor röd ros. Tårarna och smärtan kom. Hon skulle aldrig hitta honom. Hon såg sin spegelbild i vattenpölen som hon hamnat i. Håret var hoptrasslat och de trasiga vingarna dolde den mörka himmelen. Plötsligt hörde hon en hes röst som sa: - Förlåt, förlåt mig, jag ville inte lämna dig. Men du måste veta en sak. Rösten slutade med en hostning. Hon reste sig upp och lyfte undan ett visset blad. – Jag älskar dig, sa Kim. Han låg där och tittade sorgset på henne. – Förlåt för att jag flög iväg, men du måste veta en sak. Hon la ett finger över hans läppar i ett tecken att han skulle vara tyst. – Spara dina krafter, du kan prata sen, du ska vila nu. Hon använde sina sista krafter och klättrade upp på den blodröda rosen med honom i famnen och la honom mjukt mot bladen. Drog av ett annat blad och la det som ett täcke över honom. Hon log, han levde! Hon hade hittat honom! Det hade slutat regna nu. Hon andades in den friska luften och de söta dofterna från rosorna. Han hade mumlade oroligt i sömnen. Han viskade om dödsriket. Hon tyckte att något var lite konstigt. Han hade ju blivit träffad av blixten, men hans vingar var fortfarande hela och han blödde inte någonstans fast han hade fallit från säkert tio meters höjd. Han slog upp ögonen. De båda skakade av köld. – Innan vi dör måste jag säga något. Kim tittade på henne. – jag är dödsrikets prins. Jag blev sänd tillbaka till jorden för att finna dig. Hon tittade förvånat på honom. – när jag kysser dig dör vi båda, men vi blir lyckliga i dödsriket, jag lovar. Hennes hand som var blå av köld smekte genom hans hår. Hon log. Världen hade bara gett henne smärta. Han satte sig upp och la handen över hennes rygg. Han flyttade sig närmare henne och tryckte sina läppar mot hennes. Hon hörde det sista hjärtslaget och kände hur blodet frös till is i hennes ådror. Hennes vingar sträcktes ut och bar henne uppåt. Hon såg sin kropp ligga där på rosbladet alldeles livlös. Men inom sig kände hon sig starkare än någonsin. Hennes vackra vingar bar henne längre och längre upp, hand i hand med hennes älskade. De var på väg mot dödsriket nu, som prins och prinsessa. Snön hade börjat falla på kyrkogården och dolde den kalla älv kroppen som sakta förmultnade. Med det var bara ett tomt skal, för den riktiga älvan var någon annanstans. Och där levde hon lycklig i alla sina dagar.

Kärlek

Skriven av Caroline Greko Toftås (14 år)

 

När jag ser på dig mitt hjärta slår. Vet du vad jag känner, hur jag mår.

Hjärtat som pumpar blodet i mig slår endast för dig.

Du tog mitt hjärta och krossade det, men jag älskar dig fortfarande, hoppas du vet.

Brutit båda benen, fallit för dig. Men när jag ser på dig känns det ej.

Vissa säger att perfekthet inte finns. Men när jag ser på dig och minns.

Första gången jag såg dig och log. Men inom mig kändes det som jag dog.

Jag är inte värd någon så perfekt som du, och jag hoppas att du vet nu.

Att även när jag mår som värst älskar jag dig allra mest.

Livet som en tegelsten

Skriven av Caroline Greko Toftås (14 år)

 

En tegelvägg är vi. Byggjobbarna jobbar och sliter i.

Ser så att vi alla sitter fast. Börjar sedan med en ny last.

Men där på väggen är en ojämn bit en. Det här verkar inte vara dennes hem.

Full av sprickor, full av ånger, ramlat i marken för många gånger.

Någon lyfter upp den och sätter den på dess plats.

Men den faller ner igen ty ånger är dennes tyngsta last.

Den vill passa in men det går ej längre.

Dess plats i väggen blir allt trängre.

Den ligger där nu ensam och kall.

Den känner inte regnets fall.

Det är en sten, död inuti och utanpå.

Ligger krossad i asfaltens gråa platå.

Saknad

Skriven av Caroline Greko Toftås (14 år)

 

Kallt tyg under de fingertoppar som rör vid vad som kunde varit din hud.

Ett ständigt brus av tystnad inte överröstat av vad som kunde varit dina andetag.

Ett ensamt hjärta pumpar i otakt. Inte följt av rytmen av vad som kunde varit dina hjärtslag.

Saknad.

A short story

Skriven av: Caroline Greko Toftås (16 år)

 

Likt dimma kryper mörkret fram längs med de grusiga skogsvägarna. Det lämnar spår i frostigt gräs och tar sig in i själen på var människa som inte låst dörren om sig ordentligt.

Ändå står pojken vid fönstret och tittar med längtan i gråblå ögon ut mot skogsbrynet.

Han har väntat länge, men snart kommer gökuret att klämta fram att tiden är hans.

Pojken blickar mot klockan i precis den stund då snart blir nu. Bakom ljudet av göken hör han det ensamma knarrandet när hans far reser sig ut fåtöljen för att sätta på kvällsnyheterna på radion. Precis som alla andra kvällar.

Golvet suckar till av pojkens fotsteg då han tassar genom hallen och ut igenom den tunga ytterdörren. Han huttrar till när vinden får tag i hans lättklädda kropp. Ändå backar han inte tillbaka till tryggheten mellan väggar och tak. Pojken fortsätter istället fram mot skogen och hans nakna fötter lämnar spår av mänsklig värme i det vita gräset.

Benen bär honom genom skogen utan någon som helst kommunikation med hjärnan. Pojken tänker ingenting, istället uppryms han av en längtan så stark att lungorna knappt förmår sig att ta hela andetag. Han längtan efter henne. Plötsligt är han där. Hans fötter har burit honom hela vägen fram till ängen.

Månljuset flyter sakta ner över honom då han kliver ut över frostbeklädda blommor och löv som trots mörkret lyser som eld. Ängen är tom, han är först där. Pojken lägger sig ner. Börjar räkna hjärtslag för att hindra sig själv att tappa kontrollen. Hjärtat närmar sig vilopuls när han hör henne smyga nära, nära. Hennes skönhet fångar hela hans kropp när han vrider på sin stela nacke. Stjärnorna hjälps åt för att lysa upp den man av hår som rinner likt honung längs med hennes skuldror.

Pojken staplar sig försiktigt fram och hon kliver med graciösa steg för att möta honom halvvägs. Det uttalar inte ett ord utan möts i en omfamning. Han drar in så mycket luft att bröstkorgen värker där han vilar mot hennes hals. Lukten av skog fyller hela hans kropp. Sakta drar han sig ur hennes grepp för att äntligen och återigen få blicka in i hennes ögon, de som skimrar likt bärnstenar. Aldrig avslöjar de en tanke, hur djupt man än faller i dem.

Han vill kyssa henne, men lederna i hans kropp har plötsligt frusit fast av orostankar.

Hörde han något? Såg han någonting i den mörka skogen?

För en sekund tycker sig pojken att han kan se ett mörker, som av rädsla, i ögonen av brons han just var förlorad i. Hon börjar oroligt röra på sig. De tycker sig höra flämtningar av pinnar som knäcks bland granarna och ett dovt knarrande drar fram över marken. Ett knarrande högre än vad vinden kan åstadkomma. Sedan blir allt återigen stilla.

Vinden blåser en utdragen ton och pojken kan inte längre vänta. Han ställer sig tätt, tätt intill henne. Hennes utandning fyller hans lungor. Pojken lutar sig ytterligare framåt och hans möter henne i en tunn kyss. Men i samma stund som hon ska besvara pojkens blåfrusna läppar avfyras geväret som får tystnaden att implodera.

Hon gnyr till och faller handlöst ner mot marken. Pojken står som i chock och ser på när hennes päls och marken kring färgas rött av det pumpande hålet i hennes sida. Ögonen virrar förtvivlat omkring innan hon finner honom, han har fallit ner på knä bredvid henne. Ett lågt, nästintill ohörbart ylande slipper ur hennes hals innan kroppen blir stel. Döden tar över hennes ögon, gör dem stumma och tomma, glasartade likt vattenpölar. Pojken lägger sin hand över hennes tass, får inte ett hjärtslag i respons.

Hjärnan fumlar förtvivlat efter en förklaring, men han förstår ingenting. Absolut ingenting tills hans far kliver ut bland träden. Geväret han släpar på drar ett svart spår efter honom.

Han viskar:

 – Jag vill inte ha en varg i min familj.

Självmord

Skriven av Caroline Greko Toftås (14 år)

 

När mörkret sluter sig. När skriket tystnar.

När de röda rosorna sakta vissnar.

När tårarna faller och blodet droppar.

När man ser siluetten hoppa.

När rösten brister och orden dör.

När ingen längre orkar eller hör.

När hoppet har slocknat och sista steget tas.

Siluetten som hoppar är nämligen jag.

Så mycket en kniv kan göra

Skriven av Caroline Greko Toftås (14 år)

Vissa skrattar, vissa gråter, vissa suckar och förlåter.

Kroppen vit och frusen speglas mot de blåa ljusen.

Tänk vad man kan göra med en liten kniv. Till och med ta någons liv.

De glansiga ögonen fyllda med skräck, men som saknar själ och är helt väck.

Tårar av is som frusit på kinden. Det svarta håret som stelnat av vinden.

Folk kommer och går. Snön döljer deras spår.

Nu ligger hon ensam kvar. Döljd under snön, ingen vet var.

Ingenting

Skriven av Caroline Greko Toftås (14 år)

Som en droppe i havet och ett löv i vind

Så lite betyder jag, Ingenting

En bland miljoner, tusentals, hundra,

Kan man inte låta bli att undra

När jag står här på taket och vinden den viner,

Om någon annanstans solen skiner.

Jag tar ett steg ut och nu är jag borta.

Var jag den enda som hoppa?

Sviken

Skriven av Caroline Greko Toftås (14 år)

När era armar omfamnar varandra och era hjärtan slår snabbare.

Lyckan i era ögon och mitt hjärta brister.

Tårarna som sakta rinner ner för kinden.

Du ger mig en snabb blick och går iväg.

Jag älskar dig, så varför kan du inte förstå.

Jag gör allt för dig, för att få höra din röst.

Du får mig att skaka, du får mig att gråta.