Förord

Här kommer ni lära känna Caroline. Hon är flickan som utåt sett ser ut att ha alla förutsättningar för ett långt och lyckligt liv. Hon är vacker som en dag och duktig på allt som hon tar sig för. Alla i hennes omgivning applåderar henne, men det är ingen som vet om hennes innersta hemlighet. Den som hon bär på varje dag. Bakom fasaden lever hon med ångesten och hon känner sig fastspänd på livets väg, där alla måsten och krav till slut blir för stora. Endast 17 år gammal, när hon står och gläntar på livets dörr, väljer hon istället en helt annan väg. Döden.

Detta är inte någon avhandling i psykologi. Inte heller någon handbok för drabbade anhöriga eller för själmordsbenägna personer. Detta är bara berättelsen om våran dotter Caroline. Hennes liv i ord och bilder, från barnsben till den ödesdigra dagen då hon väljer att begå självmord. Mycket av innehållet på den här sidan är från Caroline själv i form av poesi och teckningar. Att överleva sitt eget barn är något av det värsta man kan råka ut för och som pappa känner jag en skyldighet att berätta hennes historia. Självmord är inte något man gärna talar om, men det sker varje dag. Många fler människor dör av självmord i Sverige än i trafikolyckor.

Hennes historia är stundtals rörande och skrämmande, men måste berättas för att öppna ögonen på alla oss som lever kvar. Vi måste våga se sanningen att allt fler unga människor i dagens samhälle sakta men säkert bryts ner på grund av våra sjuka ideal. Ideal som ingen kan nå upp till. Den skeva bild av hur man ska vara och se ut måste belysas och komma att ändras. Politiker och media bär här ett stort ansvar för att det ser ut som det gör. Därför är det också på dem som ansvaret vilar att göra skillnad. Kan denna nakna beskrivning av Carolines liv och för tidiga död bidra med att dessa frågor lyfts fram på bordet istället för att sopas under mattan, så är det en seger.

Barndomsåren

Jag har under barnens uppväxt varit noga med att spara på deras skolarbeten, teckningar, dikter mm. Jag har också alltid gillat att fotografera, då inte bara semesterbilder, utan också vardagliga händelser. Något som jag naturligtvis är mycket glad för idag när något så ofattbart som DÖDEN drabbar det egna barnet.

 

Caroline föddes den 7 november 1996 på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Jag och min fru hade då känt varandra i två år och vi såg fram emot att bli föräldrar för första gången. Vi hade inför detta ögonblick målat upp en bild av hur det skulle vara. Hur kärleksfullt hon skulle komma till värden och lägga sig vid mammas bröst. Så blev inte fallet. Istället blev förlossningen lång och utdragen. Carolines lungor var fyllda med fostervatten när hon kom ut. Hon öppnade ögonen, men andades inte. Akut fördes hon iväg till ett annat rum där hon genast fick HLR och syrgas, samtidigt som man försökte suga bort vattnet ur hennes lungor. En stund senare hade läget stabiliserat sig och vi kunde blåsa värsta faran över. Min fru blev liggande kvar i förlossningssalen utan vetskap om hennes nyfödda dotter var levande eller död. Den rosenröda fantasin om detta ögonblick hade förvandlats till något helt annat. Efter att vi fått se Caroline i en kuvös en kort stund, transporterades hon med ambulans från Sahlgrenska till Östra Sjukhuset i Göteborg. Där spenderade hon sedan sina första dagar i livet. Hon blev succesivt starkare och efter ca en vecka var det äntligen dags att åka hem. Jag har många gånger funderat på hur mycket av den där händelsen som påverkat Caroline i resten av livet. Hade traumat vid hennes födsel orsakat en dold hjärnskada som på något vis gjorde att hon såg världen på ett annorlunda vis än så som vi såg den?

Hade hon fått en påverkan som gjorde att hon kunde ta in mer information än vi övriga?

Jag vet inte, men hon hade förmågor utöver det vanliga. Alla som på något vis kände Caroline eller kommit i kontakt med henne vet vad jag menar och skulle kunna skriva under på det. Alla föräldrar vill såklart framhäva att deras son eller dotter är något alldeles speciellt, så även vi, men i Carolines fall förstod vi tidigt att hon faktiskt var annorlunda. För på något underligt sätt fick hon alla i sin omgivning att rikta sitt fokus mot henne viket ledde till att hon alltid fick mycket uppmärksamhet oavsett var hon befann sig, även ifrån folk som vi inte kände. Hennes språkutveckling startade tidigt och hon hade efter ett tag ett ordförråd som inte hörde till ett barn. Som förälder var det naturligtvis inte utan att man kände sig lite stolt ibland, när folk förundrades över hennes sätt att vara. Jag kommer själv ihåg när barnläkaren på BVC under ettårskontrollen frågade Caroline om hon kunde säga vilken färg tygbläckfisken hade som låg på bordet framför oss, och hon får till svar att ”tyget den är gjord av är plysch och att den är marinblå, om hon inte kan se det själv”.

 

I Carolines första fotoalbum står det skrivet:

Hela du är en liten solstråle så varje dag är underbar. Du lyckas alltid med att charma alla människor vi möter. Vet du om att du är den underbaraste ungen i världen. Jag hoppas att när du blir stor fortfarande är lika charmig och söt som idag. (Man kommer långt med det sötnos). Du är det bästa som har hänt oss.

 

När Caroline är 1 år flyttar vi från vår lägenhet i Västra Frölunda till en villa ute i Önnered. Där börjar hon sedan på dagis och får en bästis som heter Alice. Denna vänskap levde kvar hela livet, även om de inte träffades lika ofta när de blev äldre. Vi förstod att deras vänskapsband var starka. Jag vet att vi sa till Caroline ibland att ni två kommer att vara väninnor i hela livet. Sista gången de sågs var bara några veckor innan självmordet, då de träffats en stund efter skolan för att ta en fika på något av stans caféer. Som dagistjej var Caroline annars som de flesta barn. Sprallig och med glimten i ögat. Lite svår i maten ibland. Hon åt bara när hon själv ville. Hennes språk fortsatte att utvecklas och vi fick ofta höra av personalen och av andra föräldrar att hon var som en vuxen person i en liten kropp. Vi som levde med henne varje dag blev så vana vid hennes sätt att tala och uttrycka sig att det inte var något man tänkte på. Jag kommer till exempel ihåg hur det kunde vara när jag hämtade henne på dagis och jag på vägen hem frågar henne om hur dagen har varit, och får till svar:

–Tja, det var väl en trevlig dag att vara där idag med. Det finns så många härliga minnen som dyker upp i huvudet när man tänker tillbaka på den tiden. Jag ser min älskade Caroline som far omkring som ”Moster Ingeborg” iklädd blommig klänning och hatt ute på gården i samband med sommaravslutningen, eller när det var dags för det årliga Luciatåget. Alla som ville fick naturligtvis vara Lucia, så merparten av flickorna i dagisgruppen hade krona med ljus i håret. Ja, alla ni som haft barn i den åldern vet vad jag talar om. När de sjungit sig halvvägs in i repertoaren av julsånger blir det en konstpaus mellan två sånger. Då sträcker Caroline på sig och ropar rakt ut:

-Pappa! Du har väl tagit några bra bilder nu, till albumet!

Vid ett annat tillfälle från tiden på dagis skulle hela barngruppen spela in en gemensam skiva med sånger och ramsor. Barnen hade fria händer att göra sina egna tolkningar när det kommer till att berätta eller sjunga något. Resultaten blev att många av barnen berättade en och samma historia om och om igen. Speciellt den klassiska historien om två tomater som var ute och gick på en väg, så blev den ena överkörd av en bil, och då sa den andra tomaten kom nu ketchup så går vi. Caroline var den som avslutade skivan genom att berätta sin förmodligen i stunden påhittade version av historian som jag tycker är helt underbar.

–Det var en gång två kaniner som var ute och gick på en väg, men så ville de inte det, så de gick hem igen. Det finns så många fina minnen, som när man tänker på dem gör det än mer ofattbart att hon skulle sluta sina dagar i en snara från ett träd i skogen. Hennes barndom var kantad med så många fina upplevelser. Sommarloven brukade vi spendera dels i Dalsland där vi plockade svamp, paddlade kanot och badade, och innan skolan började i slutet av augusti for vi varje år till vårt sommarhus i Strömstad. Med havet in på knuten har vi där spenderat många timmar ihop för krabbfiske och salta bad. Under vinterloven var det för det mesta svenska fjällen som gällde, om vi inte for iväg på någon charter ner till värmen. Att ha med sig denna unge på resa var sällan, eller aldrig något problem. Hon var alltid väldigt tålmodig och lugn. Möjligen kunde det vara lite svårt med maten då och då, men aldrig något gnäll och hon fortsatte med att charma alla som kom i hennes väg. Åren rullar på och på våren 2001 får Caroline en lillebror. Vi bestämde oss i samma veva att bygga vårt eget hus. Resan gick från Önnered till Björlanda på västra Hisingen. Där började Caroline i skolan. Den rödmålade skolbyggnaden med sitt vita stentorn blev hennes vardag under 7 år. Carolines utveckling i skolan var fantastisk, om man enbart ser till skolresultaten. Men det var här någonstans som hon började känna på vad ordet ensamhet betyder. På rasterna var hon sällan med de andra eleverna utan höll sig för sig själv. Redan i förskolan (det som i dag kallas för ”nollan”) ville hon inte vara med de andra eleverna på rasten särskilt mycket. Istället kunde hon sitta och samtala med de lärare som befann sig på skolgården i samband med rasterna. Hon uppfann också en låtsaskompis, som var en fladdermus och hette fladrana. Vilka äventyr som de två ägnade sig åt har jag tyvärr inte så mycket kunskap om, men detta var ett tydligt tecken på ensamhet. Efterhand som åren gick genom låg och mellanstadiet fann hon tillslut umgänge med några vänner, men vad vi förstår kände hon sig oftast som andrahandsvalet, som bara fick vara med när någon annan inte kunde. Vid utvecklingssamtalen i skolan då föräldrar och lärare sitter tillsammans med eleven för att se vad som kan förbättras behövde vi aldrig diskutera skolarbetet något särskilt, då Caroline alltid framstod som den mest ambitiösa eleven i klassen. Samtalen handlade snarare om hur vi skulle kunna ge henne större utmaningar så att skolarbetet inte skulle bli tråkigt.  När vi sedan började diskutera den sociala biten med kompisar landade det allt som oftast i att hennes ensamhet i skolan var självvald, då hon framstod som så stark. Frågan är bara om den verkligen var det. Jag tror inte det. Visst var Caroline en bestämd liten människa som många gånger tyckte att de andras lekar var dumma och inte särskilt intressanta, men att ständigt vara denna udda fågel som inte passar in, gjorde henne sakta men säkert till en ensamvarg. För att undkomma sin ensamhet flydde hon in i böckernas värld. Hon lånade regelbundet på biblioteket. Förutom all kunskap som hon förkovrade sig i, fylldes hennes inre rum av fantasier. Den inspiration som böckerna gav henne gjorde också att hon själv började skriva. Ett av hennes alster från den här tiden heter ”Kyrkogårdsälvan” och finns att läsa under fliken ”Poesi”.

Den fula ankungen

Redan i mellanstadiet hade hennes intresse för smink tagit fart. Vi tillät henne då att labba med det hemma, men inte i skolan. Sådan var regeln. Men naturligtvis åkte sminket med till skolan ändå, utan vår vetskap. Innan den första lektionen sminkade hon sig på skolans toalett, dessvärre utan spegel och under tidspress.  Jag kommer ihåg när hennes lärare ringde hem för att berätta att Caroline såg ut som en panda runt ögonen. Detta är något som både vi och Caroline har skrattat många gånger åt såhär efteråt. I gränslandet innan högstadiet var det Emocore som gällde och gruppen Tokio Hotel gick varm i cd-spelaren på hennes rum. När hon sedan började i sjuan fick hon en ny vän som var två år äldre och gick i nian. Hon var precis lite som hon själv också en udda fågel som gick sin egen väg i livet. Jag tror att Caroline tyckte det var skönt att äntligen få vara med någon som på något sätt liknade henne själv litegrann och talade samma språk. De fann varandra och hon blev en av hennes viktigaste vänner i livet. Som alla ungdomar gör i tonåren, började också Caroline söka efter någon slags identitet. I hennes fall handlade det nu inte bara om hur man skulle vara, utan också rent fysiskt om hur hon skulle kunna förändra sig. Den genetiska koden hade gett henne en kropp som hade lätt för att gå upp i vikt. Hela hennes skoltid fram till nu hade hon varit den mulliga tjejen i klassen. Så förutom att finna en ny stil skulle hon nu också se till att få en förpackning som levde upp till de sjuka ideal som dagens samhälle förmedlar, ”Är du smal är du också lycklig”. Hon hade bestämt sig. Under ca ett halvår tappade hon åtskilliga kilo och gick från överviktig till att tangera den nedre gränsen för vad som anses som normalvikt. Emocore stilen med svartmålade ögon och tuperat hår byttes ut och övergick efter hand till klassiskt vintagemode. Hennes garderob fylldes sakta men säkert upp med olika klänningar och kappor från 50 och 60 talet. Hon började också spendera mer och mer tid vid sminkbordet och skapade den ena kreationen efter den andra av sig själv. Alla i hennes omgivning applåderade henne, så också vi. Nu fick hon bekräftelse från yttervärden om hur vacker hon var. Detta var ett språng mellan två ytterligheter. Från att ha varit helt osynlig för omvärlden till att bli så markant synlig att de som kom i hennes väg plötsligt började vända sig om är att likna vid när någon får sitt stora genombrott i karriären. Hon var den fula ankungen som nu hade blivit en svan. Dessvärre skapade det nya livet också nya krav. Krav som innebar att hon måste fortsätta svälta sig, motionera varje dag samt det tyngsta av allt, lägga på masken med smink varje dag, bara för att kunna visa sig. När man redan från början har så högt ställda krav på sig själv, som i Carolines fall, där grundnivån var att alltid vara bäst på det hon tog sig för, blev belastningen för stor. Skolsköterskan var orolig för hennes markanta viktnedgång och rekommenderade oss att ta kontakt med BUP (Barn och ungdoms psyk) i Göteborg. Caroline hade för tidpunkten också en klasskamrat och kompis som fått diagnosen anorexia. Rent viktmässigt var hon aldrig själv över gränsen för att få samma diagnos, men psykiskt mådde hon dåligt. Samtalen på BUP ledde oss inte någon vart, utan avtog efter ett tag, då vi tillslut kände att stressen snarare ökade varje gång det var dags att gå dit. Efter hand som tiden gick kändes det dock som att vi hittade former för hur hon skulle äta. Lösningen var helt enkelt att sluta tjata om mat och låta henne själv bestämma hur hon ville ha det. Hon fick äta vad hon ville så länge hon åt. När fixeringen kring maten började plana ut, trodde vi att vi kunde blåsa faran över. Vad vi inte förstod då var att hon istället sakta men säkert lärt sig att inte visa något utåt om hur dåligt hon egentligen mådde. Denna teater blev hon tillslut så bra på att hon lurade oss alla, och varför skulle det vara någon skillnad när det kommer till saken?

Hon såg ju alltid till att vara bäst på allt annat som hon tog sig för. När det mot slutet av högstadiet var tid för att välja en gymnasielinje stod alla dörrar öppna. Ena stunden talade hon om att läsa juridik och bli advokat och i nästa var det frisöryrket som lockade. Det är underbart när ungdomar resonerar och likställer olika yrken mot varandra utan att bry sig om dess status. Det enda som var viktigt för henne, var att det skulle kännas rätt och roligt. Idag finns det ju dessutom möjligheter att specialisera sig inom så många olika områden som var helt otänkbara på min tid. Erfarenhetsmässigt, och något som jag själv kan ångra är att jag på den tiden lyssnade allt för mycket på andra när jag skulle fatta mina beslut. Man kan gott lyssna på goda råd, men man behöver faktiskt inte följa dem. Den insikten önskar jag att jag hade haft på den tiden. Därför kändes det extra viktigt att hon själv skulle välja sin gymnasielinje utan någon påverkan ifrån oss. Det är lätt att som förälder tvinga in sin dotter eller son på en högre utbildning bara för att det finns förutsättningar, men om man ska bli riktigt bra på något, måste man följa sitt eget hjärta och inte lyssna för mycket på andra. Caroline berättade själv en gång om ögonblicket då fröet såddes för hennes val att sikta in sig på att börja jobba med smink. Hon hade suttit i skolans bibliotek för att läsa till ett kommande prov, när en kille från en annan klass kommer in i bibloteket. Caroline tittar upp på honom samtidigt som han sätter sig mitt emot henne.

–Vet du vad Caroline? säger han.

–Nej vadå, undrar hon.

–Du ska fan jobba med att sminka när du blir stor, för du är så förbannat duktig på det. Så när det sedan bland gymnasievalen dök upp en skola som utbildade elever till att bli just ”Make Up Artist”, blev det ett självklart val för Caroline. Vi hade ju också sett hur hon utvecklat sitt intresse, så vi stöttade henne fullt ut, trots att vissa i vår omgivning kanske blev lite förvånade då de troligtvis hade väntat sig att hon skulle välja någon mer teoretisk linje på grund av sina höga avgångsbetyg i grundskolan. När hösten sedan kom och gymnasieskolan började fick hon genast många nya vänner. Den stora skillnaden nu var att hon inte bar på sin historia som den fula ankungen. Hon var ju nu redan en svan från första skoldagen. En flicka som tidigare aldrig varit inbjuden hade naturligtvis ett stort behov av att ta för sig i den nya livssituationen. Hon skulle så att säga ta igen de förlorade åren. Det dröjde bara två veckor in på terminen då jag mitt i natten fick åka och hämta upp min dotter på en fest i Mölndal, där hon var rejält berusad. Inget konstigt i sig. I mina ögon var detta en sen debut när det kommer till alkohol. Men när hon en vecka senare hamnar som ett huvudvittne i en polisutredning om olaga hot började vi förstå att hennes nya vänner inte var något bra umgänge. Droppen som fick bägaren att rinna över blev när jag på jobbet fick ett samtal från polisen i Nordstan som hade ertappat Caroline och en kompis med att snatta. Vi hade då ett mycket allvarligt men sansat och kärleksfullt samtal med vår dotter, där vi försökte få henne att förstå, genom att hon själv fick fundera och svara på frågan om vad som skulle få henne att lyckas med sina studier och nå det stora målet att bli professionell i sitt framtida yrke som stylist och makeupartist. Var det att hänga runt med ett gäng skoltrötta kompisar som tog alltför stora risker och levde på gränsen till vad som är kriminellt beteende? Eller var det att fokusera på studierna?

Caroline själv förstod, men behovet hade varit för stort. Tyvärr likställde hon fullt fokus på skolarbetet med isolering. Jag vet att hon sa det vid det första utvecklingssamtalet som vi hade på gymnasiet. Att hon var beredd på ett fortsatt liv i ensamhet under gymnasieåren, bara hon lyckades med sina studier. Skolan var så viktig för henne att hon fick ångest varje gång hon inte ägnade tillräckligt mycket tid åt den. Samtidigt fick hon lika mycket ångest då hon hade fokus, eftersom hon då kände att hon hamnade i ensamhet. Trots den knackiga starten fick Caroline skolans utmärkelse som den mest ambitiösa eleven i samband med skolavslutningen. Vi vet att ett av hennes uppsatta mål, efter gymnasiet var att studera vidare på en skola i Toronto, Canada som erbjöd specialutbildningar inom mask och smink för filmindustrin. En sorg i sorgen är att hon säkert hade kunnat lyckas uppnå sin dröm. Efter hand som utbildningen fortgår blir hennes kreationer allt mer avancerade. Förutom naglar och make-up, adderar hon nu också peruker och lösögonfransar. I slutet även färgade linser i ögonen. Hon skapade så många olika karaktärer av sig själv att det många gånger kunde vara svårt att se att det faktiskt var en och samma person. Om jag t.ex. skulle hämta henne på stan visste jag aldrig om det var en blond, röd, svart eller brunhårig Caroline som skulle dyka upp. Hon var tjejen med tusen ansikten. Ett av hennes problem var bara att hon inte nöjde sig med att vara kreatören som besatt kunskapen att skapa något sådant vackert, likt en konstnär som målar en tavla på en duk. Hon kände sig tvingad att varje dag applicera allt detta på sig själv för att över huvud taget kunna visa sig. Det spelade ingen roll om det bara handlade om att åka ner till affären eller gå till gymmet. De få gånger som Caroline lämnade bostaden utan full maskering bar hon istället stora solglasögon, även mitt i vintern då det var mörkt ute. Denna vackra svan som också kunde te sig på en hög intellektuell nivå hade innanför skalet en trasig självkänsla, som inte tillät henne att vara sig själv. I hennes egna ögon var hon fortfarande bara en ful ankunge, men som byggt upp ett skal som såg ut som en svan. I sin ensamhet kom tankarna över henne mer och mer. Vi tror med stor säkerhet att detta var en av flera orsaker som ledde fram till att en 17 årig tjej med hela livet framför sig inte orkade leva klart här på jorden. Hon satt fängslad i sin egen kropp och den enda utvägen var att ta sitt eget liv för att slå sig fri. De sjuka skönhetsidealen hade gjort att hon hatade sig själv och min fråga kvarstår. Hur länge ska vi låta detta få pågå?

Det råder faktiskt inga tvivel om att de snedvridna skönhetsidealen i dagens samhälle bidrar till att allt fler unga inte orkade leva kvar här. Politiker, men framförallt media har makten över hur det som presenteras i veckotidningar och i reklam ser ut. I andra sammanhang när man säljer något, är kraven högt ställda på att det som säljs inte får vara varken vilseledande eller felaktigt. Det måste finnas en grund för vad som påstås. Varför gäller inte det när människor figurerar i reklam. Varje dag bombarderas vi av bilder på modeller, som är fabricerade i datorer med ett skönhetsideal som inte går att uppnå. Varje dag får självkänslan sig en känga. När ska vi sätta ner foten och säga ifrån?

Är det tillräckliga signaler när unga flickor får ätstörningar?

Uppenbarligen inte. Är det när det är så fast att de gör som Caroline, tar sitt eget liv?

Inte ens då. Eftersom media är de som har makten, är det också den instans som kan skapa förändring på det här området. Om vi börjar ställa krav på en mer verklighetsbaserad nyans, så kommer vi också att rädda liv. Avslutningsvis i detta avsnitt tänkte jag låta Caroline få ordet. Hennes skrivande höll i sig livet ut. En berättelse från den sista tiden i gymnasiet heter "Jag är en vampyr" och finns nu att läsa under fliken Poesi.

Flickan med 1000 Ansikten

Caroline var som sagt en mästare på att skapa kreationer av sig själv. Både vad gäller kläder och smink. Hon var flickan med tusen ansikten. Här är några exempel på hennes förmåga.

Det hemliga rummet

När någon tar livet av sig är det för omgivningen inget annat än en tragedi av ofantligt stora mått. En mardröm har infunnit sig för oss som blev kvar. Anhöriga och vänner ställer sig den naturliga frågan, Varför?

Även om en förklaring inte gör att människan som man älskat kommer tillbaka till livet, ger den i alla fall en förståelse till varför personen valde att ta sitt liv. Jag har hört om fall där det inte har funnits någon förklaring alls. Utan förvarning har någon plötsligt tagit sitt liv och det utan att lämna efter sig något som skulle kunna förklara varför. Inget avskedsbrev eller anteckning. Detta scenario måste vara det allra värsta. I ett helt liv kommer sedan tanken fortsätta gnaga i huvudet. VARFÖR?

I Carolines fall är det tvärt om. Hennes avskedsbrev var bara ett i mängden av anteckningar som alla beskriver samma sak. En hopplöshet av ångest och ensamhet samt en längtan efter att få dö. Några är skrivna som dikter medan andra är mer som förklaringar och frågeställningar. Beskrivningarna är stundtals vackra och poetiska trots det mörker som råder över dem. Förhoppningsvis skänker de någon slags förklaring till vad det var som utlöste det faktum att hon endast 17 år gammal och med hela livet framför sig istället valde att dö. Ingen munter läsning, men nog så viktig. Hur hon egentligen mådde går inte med ord att förklara, men det som vi förstått är att hennes slutna rum var fullt med funderingar om existentiella frågor, där mänskligheten, eller snarare livet här på jorden kunde ses som helt meningslöst. Ändå hade hon ett engagemang för politiska frågor och människors lika värde. Strax innan Caroline dog var vi på resa i Sydafrika. En av hennes statusuppdateringar som hon gjorde på Facebook från resan lyder såhär:

”Trotsade denna morgon lusten att ligga kvar i sängen och begav mig till Cape Towns kåkstäder för att förse barnhem och barn med godis och mat. Misantropen i mig växer när man ser hur oförmögna vi människor är att klara av att hålla någon form av rättvisa.”

Hon såg felen i vårt samhälle och stod upp för sina åsikter, men någonstans på vägen tappade hon tron på att det någonsin skulle vara möjligt att förändra världen. Hur länge hennes fantasier om döden och om hur hon själv skulle ta sig dit har pågått vet vi inte säkert, men mycket tyder på att det funnits med henne under en längre tid. Hon skriver på ett ställe att ”hon fingrat på snaran sedan hon var tolv”. Förvisso ett citat från en KENT låt, men om hon menade det hon skrev skulle det i så fall betyda att hon gått med dessa tankar i huvudet under minst fem år. Tyvärr har vi funnit mycket annat som också tyder på det. Teckningar som då bara var fantasifulla verk av en tonårstjej har idag efter hennes bortgång fått en helt annan innebörd och symbolik. Hennes perspektiv hade flyttat ut i kosmos, där hon såg ner på jorden och livet här. Från den punkten i universum kunde hon inte se att det som vi gör eller känner här har någon som helst betydelse för värdsaltet. Vi bara reproducerar oss själva, så att vårt tidfördriv kan fortsätta, generation efter generation, samtidigt som vi tär allt mer på vår planet.  I sak har hon kanske rätt, men för oss ”vanliga” är det ju endast de små besluten i vardagen som fyller vårt medvetande, där vi är lyckligt ovetande om att allt vi gör inte lämnar något större avtryck i världsrymden. Kroppen som hon fått som verktyg här på jorden såg hon själv bara som en programmerad bit kött gjord av stjärndamm. Hon hatade den, trots att hon fick komplimanger dagligen för sitt vackra utseende. Hon hade bilden av sig själv som ful och tjock. Resten av detta avsnitt kommer jag nu överlåta till några av Carolines egna ord och valda citat, Jag har också under fliken ”Poesi” fyllt på med några av hennes dikter från högstadietiden som beskriver dessa fantasier om döden. Så välkommen in i det hemliga rummet, som ingen annan än hon själv hade nyckeln till.

 

Skalbaggar under solstrålarna följer sina instinkter, lever och förökar sig för artens överlevnad precis som vi. Enda skillnaden är att vi föds med defekten att kunna ifrågasätta vår existens. Vi jagar drömmar och mål, men det är bara skygglappar för att försöka dölja våra handlingars irrelevans. Allting för artens fortlevnad. Är då jag, vars tankar ständigt ligger i en önskan om döden, ett dåligt exemplar av mänskligheten? En miss i systemet, någon vars handlingar och tankar inte gynnar mänskligheten, snarare tvärt om. Styr dem mig mot stupet för att undvika min fortplantning? Och sen då? Om alla jordens raser överlever, vem gynnar det? Varför har slumpen placerat ut ett helt kretslopp av liv om det bara ska skena vidare i oändligheten? Huvudet värker av oförstående.

 

Tankar större än kosmos fyller mitt huvud. Skapar bokstäver som inte finns, ord jag inte kan uttala, och istället för att lämna min mun, för att skapa förståelse, sprättar dem upp min hud, Rymmer i skepnaden av röda pärlor.

 

Allting du någonsin skapat, allting du någonsin tänkt. Konserverat av en klump kött, instängd bakom ett tunt pannben. Allt som krävs är en sten, ett slag och det som en gång var du rinner ut likt vatten.

 

Övertygelsen i mina steg då jag vacklade över kullerstenen var aldrig någonting jag ifrågasatte. Kraften som satts i rörelse var så självklar, trots det att jag inte hade någon aning om vad jag drogs mot. Jag fångade upp min reflektion i ett butiksfönster. Hur hade jag egentligen hamnat här?

 

I en oknuten snara från en gren som ännu inte burit en människas tyngd. Min kropp skriker fara och mina fötter leder mig återigen hem. Men mitt sinne hänger kvar. Trånar efter…

I en oknuten snara från en gren som ännu inte bevittnat döden hänger mitt sinne alldeles still i sällskap med suset från träden. Trånar efter mitt kött, mitt blod. Att göra den sällskap för att avsluta färden.

 

Vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion,
när du går sönder inuti, så som jag gjorde nyss.

 

Det finns väl egentligen inte någonting som ursäktar handlingen jag är på väg att begå. Det är fegt och själviskt, men jag gör mer skada i livet än jag gör som död. Snälla, förlåt mig.

 

Det finns inga ord för det, på det här jävla språket. Förlåt, men jag var inte gjord för dessa dar. Jag älskar er alla!

Självmordet

Vi är nu framme vid den 24 februari. Den dagen som blev Carolines sista. Jag befinner mig mitt i sorlet av människor tillsammans med en arbetskamrat på Vasaloppsmässan i Mora. Vi har precis hämtat ut våra nummerlappar inför morgondagens start och flanerar runt bland utställare. Vallningen är ju en viktig och avgörande faktor på huruvida man kommer komma i mål eller inte, så när vi står där och lyssnar på försäljarens argument till varför vi ska välja just deras produkter upptäcker jag samtidigt att jag har ett missat samtal från min fru samt ett nytt meddelande i röstbrevlådan. Jag går åt sidan en stund för att lyssna av mitt mobilsvar. Där hör jag min fru som gråter, men det går inte att tyda vad hon säger. Jag meddelar min kollega att jag går ut för ringa ett viktigt samtal. När jag får tag på henne har hon fortfarande svårt att få fram orden då den chockartade gråten gör att hon hyperventilerar. Det jag förstår av vad hon säger är att Caroline har försökt ta sitt liv och att polisen är där. Jag ber henne då överräcka sin telefon till polisen. Jag får bekräftat av polisen att Caroline försökt ta sitt liv, men att de inte kan säga mer i nuläget. Jag tänker inte, utan frågar direkt:

-Hur har hon gjort det? Har hon skurit sig? Har hon tagit tabletter?

Polisen säger bara återigen att de inte kan säga någon status ännu, men att hon är funnen och att ambulanspersonalen jobbar med henne. Jag frågar igen:

–Är hon på väg i ambulansen till sjukhus, eller vad är det som händer?  

Jag får svaret att de jobbar med henne på platsen som hon blev funnen på, som är ca 600 meter från vårt hus. Det enda som rör sig i huvudet på mig nu är att jag måste hem. Polisen lovar att återkomma så fort de vet mer. Jag berättar för min kollega om situationen att min dotter är allvarligt skadad och att jag måste åka hem nu. Vi promenerar tillbaka till hotellet som vi är inbokade på. Mina tankar snurrar i huvudet, men jag försöker hela tiden intala mig själv att det här kommer gå bra. Hon är under vård nu. Vi måste bara få se till att hon får den hjälp som hon behöver. På vägen tillbaka undersöker jag möjligheterna att ta mig hem. Eftermiddagståget har redan gått och nästa tåg går inte förrän sent ikväll och verkar dessutom fullbokat, det är ju Vasaloppsveckan. Väl framme vid hotellet ringer det i min telefon igen. Jag går åt sidan ut på parkeringen bredvid lobbyn för att få tala ostört. Det är polisen som ringer tillbaka.

–Vad händer? Undrar jag.

–Jag är ledsen över att behöva meddela dig att din dotters liv inte gick att rädda. Det blir tyst. Jag frågar igen –Vad sa du? – Ja, din dotter är tyvärr avliden. –Va, Vad är det du säger, är hon död? –Ja, hon är tyvärr avliden. Allt rasar samman för mig i detta ögonblick. Jag faller ner på knä och skriker rakt ut.

 

Jag var inte ensam som tur var. Min kollega hjälpte mig att lösa allt det praktiska med att komma iväg hem. Hade jag haft min egen bil hade jag förmodligen trotsat polisens inrådan om att absolut inte sätta mig bakom ratten och kört som en ännu värre vettvilling än vanligt hela vägen hem. Nu hade vi inte ens någon bil med oss då vi ingick i en bussresa som var ämnad för vasaloppet. Därför så fanns det inte så många alternativ. Det hela slutade med att vi fick bokat en Taxi som körde oss hem. Den resan kommer jag aldrig glömma. Timmar av tystnad i baksätet, där jag stirrar ut genom sidofönstret på den mörka skogen och stjärnhimlen ovanför och vetskapen om att min dotters kropp nu låg på Sahlgrenskas bårhus. Sista gången som jag själv fick se Caroline i livet var dagen innan. Söndagen den 23 februari, då jag skjutsade henne in till stan, då hon skulle sova hos sin ”kille” från söndag till måndag.

 

Min fru talade med Caroline den sista morgonen. Hon berättar då för sin mamma att hon inte mår så bra och att hon kommer hem istället för att stanna kvar i skolan. De möter varandra i dörren då min fru ska åka iväg på ett ärende. En tafatt kram är det sista mötet hon får med Caroline i livet. När mamma lämnat huset börjar Caroline städa upp i sitt rum. När hon är klar med städningen tar hon på sig och är på väg ut genom ytterdörren. Vädret är förhållandevis milt för årstiden men inte någon vårvärme att tala om. Hon har sin leopardmönstrade fuskpäls på sig och en röd peruk med en svartprickig rosett uppsatt i sidan. I fickan ligger snaran färdigknuten. Den som hon har haft liggande i sitt nattduksbord bredvid sängen en längre tid. Hon ropar hej då till sin lillebror som befinner sig i köket på andra våningen och säger att hon ska gå till en kompis. När hon lämnat huset tar hon av från vägen som leder ner till bussen och går istället in i skogen. Efter ca 600 meter är hon framme på platsen där allt ska ske. En avsides dalgång längs en stig som leder upp till en utkiksplats. Bredvid stigen växer det träd och på andra sidan är det ett litet vattendrag. Gymnastikskorna som hon haft på sig byts nu ut mot de platåskor som hon haft med sig. Detta för att nå upp till grenen och få fast snaran runt halsen tillräckligt högt upp. I handen håller hon ett vitt kuvert innehållande ett rött hjärta i papper med texten ”Förlåt”. I den andra handen håller hon sin mobil. Med den tar hon nu en serie bilder på omgivningen. På det sista fotot har hon riktat kameran rakt ner i marken, där man också kan se hennes fötter. Detta blir den sista bilden på Caroline i livet. Hon skickar sedan SMS till sina tre bästa vänner som hon fått i livet, alla från högstadietiden. Hon skriver ”Jag älskar dig, glöm aldrig det”. Hon ringer sedan larmnumret 112 och säger till dem: ”Jag mår inte så bra, jag kommer nu att ta livet av mig”. Hon stänger sedan av telefonen och lägger snaran runt sin hals och lutar sig framåt. Efter bara en kort stund faller hon i medveslöshet och blir hängande från grenen sittandes på knä. Carolines fantasi kring detta ögonblick fanns nedtecknat på ett undangömt papper i hennes rum:

 

”Mörkret sluter sig. Tystnaden kompakt kring halsen. Kylan får hjärtat att krampa. Monstren närmar sig, kryper ut ur skuggorna och in i huvudet. Sträcker förtvivlat ut en hand, men din hud är utbytt mot tomma lakan. Jag strider i en kamp jag omöjligt kan vinna när din närvaro förvandlats till ensamhet. Monstren klöser upp hålet i mitt hjärta. Blodet som sipprar ut ur den ärrvävda tingesten som mot min vilja fortsätter slå rymmer i form av tårar, lämnar en oskarp syn. Jag kan inte längre se vad jag strider mot. Smärtan får min kropp att kollapsa i ett tyst skrik. Medvetslösheten är befriande”

 

Min fru kommer i samma stund hem igen. När Caroline inte är hemma ringer hon till henne för att kolla var hon är och att allt är ok, men hennes telefon är avstängd. En stund senare får hon ett samtal från polisen, som meddelar att de lokaliserat Carolines mobil i närheten av vårt hus och att hon inte mår så bra. Min fru säger att hon nog vet var hon kan vara, då vi visste att utkiksplatsen var hennes favoritställe. Hon erbjuder sig att ta hunden och gå ut för att leta upp henne, men blir avrådd av polisen.

–Stanna kvar i huset, vi har patruller på väg. Ett ögonblick senare kommer 4 polisbilar och två ambulanser till kvarteret. Med hundpatruller börjar de söka av området, och det dröjer inte länge förrän de har lokaliserat henne. Den polismannen som är kvar i vårt hus får information via örsnäcka. Han meddelar att de funnit henne, men kan inte rapportera status mer än att det är allvarligt. Ambulanspersonalen utför HLR samt hjärtstartningsmaskin på Caroline, men utan framgång. Efter en havtimmas upplivningsförsök förklaras hon avliden. På hennes nybäddade säng låg hennes avskedsbrev:

 

”Det här med något slags avskedsbrev känns ju egentligen bara patetiskt, men ni får några rader ändå! Först och främst vill jag inte att ni ska klandra er själva för hårt, i slutändan var det ju trots allt ingen annans än mitt psyke som inte klarade det längre. Jag gör detta för att jag inte finner någon slags mening med hela vår existens, och när de få glädjestunderna, som fick en att känna att det kunde ge nytta åt detta tidfördriv sakta brann ut, förstod jag att jag helt enkelt inte har någoting kvar här att göra, för vad spelar det för roll om jag spenderar de nästa 60 åren i livsrutiner? Vi är ändå alla stjärndamm i slutändan, och alla de människor man en gång hade nära försvinner ändå. Usch, väderlöst formulerat, det finns för mycket tankar att formulera, och alltför lite tid.

Förlåt.”

 

Många tankar och teorier om varför, har naturligtvis passerat genom mitt huvud sedan det hände. Som jag tidigare klargjort är detta inte någon avhandling i psykologi. Jag har själv ingen teoretisk kunskap inom området psykologi, men när en sådan här traumatisk situation uppstår blir en självklar reaktion att försöka lägga alla pusselbitarna på plats, så att man får en klarare bild över vad som hände. Det vi förstått är att hennes tillvägagångsätt var mycket väl planerat och genomtänkt. Precis som med allt annat hon tog sig för, var hon mycket noggrann med förarbetet, för att uppnå ett perfekt resultat. Så varför skulle det vara någon skillnad när hon planerade sitt självmord. Det man undrar är bara hur man kan bli så iskall, så att man bara går ut genom dörren och gör det, utan att ta ett sista farväl av sina nära. Troligtvis har man mist all empati när man är i detta tillstånd. Det känns som att Caroline var som två olika personer i samma kropp. Likt schizofreni, eller ett bipolärt tillstånd, men med den olikheten att man bara visar den ena sidan utåt mot andra. Den helt vanliga tjejen som pluggar på gymnasiet och har framtidsplaner. Tjejen som skojar med sin lillebror efter skolan och bakar cupcakes till kaffet. Det var den Caroline som vi kände. Den andra personen i hennes kropp var helt introvert och visade sig endast i ensamhetens stunder. Bakom den stängda dörren pågick planen för hur hon skulle lämna jordelivet. Det troliga är att hon pendlat mellan dessa två personligheter under lång tid. Från ljus till mörker tillbaka till ljus och tillbaka till mörker igen. Varje gång hon befinner sig i mörkret pågår planen. Hon har troligtvis gått över sin plan hundratals gånger om inte mer. Varje gång hon varit där har hon också adderat nya detaljer för att inte misslyckas. Det verkar också som hon i planeringsstadiet tänkt på sina anhöriga. Som jag nämnde tidigare har man troligtvis mist all empati vid själva gärningen varför det kan verka konstigt att delar av den faktiskt innehåller en viss mån av omtänksamhet. T.ex. att hon själv ringer 112 för att berätta att hon tänker ta sitt liv. Detta var i mina ögon hennes sätt att säkerställa att inte någon annan än polisen skulle hitta hennes kvarlevor. Så trots empatibortfallet under själva gärningen har hon en memorerad plan som ska följas slaviskt in i minsta detalj, likt en programmerad robot.

 

Vad var det då som gjorde att den mörka personligheten segrade tillslut. Vad gjorde den så stark? Min teori är att när Caroline befann sig i sitt slutna rum, det som jag beskriver som den mörka sidan, kanske för henne i det tillståndet var just tvärt om. Mörkret var lika med ljuset, och döden var lika med frihet från allt som kändes jobbigt. Detta framkommer som allra tydligast när man lyssnar på den musik som hon valt för sin egen begravning. Ja, listan över musik låg vid sidan av hennes avskedsbrev. En av låtarna är ”Mad World” med Gary Jules. Just detta musikstycke hade hon också markerat som den absolut viktigaste av de som fanns med på listan och blev också sedermera inledningsmusiken på hennes begravning.

 

Texten i den återkommande refrängen lyder:

I find it kind of funny

I find it kind of sad

The dream in which I´m dying

Are the best I´ve ever had

Att ta farväl

Den första tiden efter var inget annat än panikartad sorg. Hela livet hade raserats i grunden. Minuter, timmar och dagar flöt ihop till en enda stor härdsmälta. Till slut visste man knappt om det var natt eller dag. Släkt och vänner stod på kö för att beklaga sorgen. Blomsterbuden kom också i en strid ström varje dag och huset fylldes till bredden med blommor. Alla våra vaser tog slut och vi fick till slut börja låna av andra. Det var många i vår närhet som ville visa sin omtanke på olika sätt, vilket naturligtvis kändes skönt. Grannar som vi annars knappt pratade med kom in med både mat och fika. Vi fick hjälp att städa huset och att handla. Jag grät konstant i flera dygn. Så mycket att jag hade värk i hela kroppen och svårigheter att andas normalt. Jag kände inte att det fanns något värt att leva för längre. Min fru var den av oss som i alla fall försökte hålla sig på fötterna för att vardagen skulle kunna fungera över huvud taget. Hon tog befälet över allt det praktiska. Vårt köksbord förvandlades till en sambandscentral där hon skötte all kommunikation med polisen, rättsmedicin, försäkringsbolag, begravningsentreprenören m.fl. Jag själv låg mest apatisk och deltog bara sporadiskt när orken fanns. Vi hade kastats in i ett inferno av absurda frågeställningar som vi plötsligt skulle ta ställning till. En sådan var t.ex. när rättsmedicin undrade om donation var något vi funderat på. Vi hade ju inte ens sett hennes kropp ännu. Inte fått den slutgiltiga bekräftelsen på att hon verkligen var död. Vi bestämde oss i alla fall för att gå med på att donera, då vi var övertygade om att Caroline själv hade haft den ståndpunkten. Vi vet att man tog tillvara och donerade hennes hjärtklaffar samt hjärtats aortabåge. Att en del av hennes hjärta fortfarande slår och lever för en annan människa idag är en fin tanke, men en klen tröst i sorgen. Det var också där på rättsmedicin vi fick se hennes döda kropp för första gången. Visningsrummet var inget kalt vitkaklat rum med rostfria britsar, så som man kanske kan föreställa sig. Istället var det ett värdigt inrett rum som mötte oss. Hon hade ett täcke över sig och vid hennes sida hade hon också tända ljus. Trots att det var en helt fruktansvärd upplevelse naturligtvis, var det ändå i stunden av sorg, en skön känsla, då vi för första gången på en vecka fick vara nära henne igen. Tidsuppfattningen var så sargad att det kändes som att det hade gått en evighet. Att då äntligen få hålla hennes hand igen och kyssa hennes panna var befriande. Vi placerade tre rosor i hennes händer, en för oss var samt en mjukispanda för henne att ha som sällskap, när vi inte längre var kvar. Förutom familjen hade vi också med oss vår präst från Torslanda. Hon var ett mycket bra stöd för oss i denna svåra stund. Hon kände dessutom Caroline väl, då hon bara något år tidigare varit hennes konfirmationspräst. Såhär efteråt andas minnet från denna stund en fridfullhet. Det som hade känts otäckt från början förbyttes till en stund av ren kärlek och det kändes sedan svårt att lämna henne där, där hon sov. Utsikten där uppe på berget där den rättsmedicinska obduktionen ligger är magnifik och man kan se ner över resten av Sahlgrenskas sjukhusområde. Bland annat ser man den byggnaden som var BB på den tiden när Caroline kom till världen. Att stå där och inse att cirkeln nu var sluten efter bara 17 år var svårt att ta in. Det var många tankar som började snurra i huvudet. Min katt som jag själv hade som barn blev ett år äldre än Caroline. Han levde fortfarande när hon var liten. Hennes eget marsvin dog samma vinter som hon själv. Jag har en bild på när hon begraver sin vän i trädgården. Vem kunde då ana att det var hon själv som stod på tur och skulle vara död och begraven bara två månader senare. Hur absurt är det inte att sitta på begravningsbyrån och välja ut en kista till sitt eget barn? Vilka kläder ska hon ha på sig? Vilken urna ska vi köpa? Var ska hon urnsättas? O.s.v.

Förutom allt praktiskt runt begravningen fanns det också mycket annat som var minst lika jobbigt att ta tag i. Hennes skåp i skolan skulle tömmas. Att låsa upp det en sista gång för att ta med sig hennes tillhörigheter kändes nästan lika tufft som att se henne död för första gången. Att hos polisen hämta ut hennes smycken som hon bar vid tillfället var också en helt sjuk upplevelse. Vi blev mitt i allt erbjudna hjälp för att hantera denna kris. Just då kändes inte behovet så stort för att också börja springa till olika psykologer. Dels var kalendern fulltecknad ändå med allt som skulle göras, men framför allt hade vi precis berättat om händelsen för alla anhöriga och vänner så många gånger. Som i ett maraton hade vi suttit i timtal och talat om händelsen med alla som velat komma och beklaga vår sorg. Där påbörjades mycket av vår egen bearbetning av vad som hände. Så att springa iväg till en psykolog, som inte ens kände Caroline för att berätta samma sak igen tillförde inte så mycket. Inte just då i allafall. Det var många som kände ett behov av att få se Caroline en sista gång. Både släkt och vänner till familjen samt några av Carolines närmsta vänner, så innan begravningen arrangerade vi visning av kroppen när hon var kistlagd. När vi funderat på vad hon skulle ha på sig på sin sista färd landade det till slut i att hon skulle begravas i sin pandaoverall. Visst hade hon massvis av vackra klänningar i sin garderob, men pandadräkten var varm och go och så mycket Caroline när hon mådde som bäst. Hon hade köpt den på Kawaii Shop i Haga, där hon brukade jobba extra ibland.

Caroline begravs den 21 mars i Björlanda Kyrka. Flaggorna vajar på halv stång i vårt bostadsområde, då det inte undgått någon där vad som hänt. Kyrkan fylls på till bredden med folk som vill ta ett sista farväl av vår dotter. Kyrkklockorna ringer. Längst fram står den svarta kistan med sina silvervingar. På locket ligger tre röda rosor från oss som blev kvar. Mamma, pappa och lillebror. Carolines musik sköljer sedan över oss. Den som hon så noga valt ut till detta ögonblick, och den talar sitt tydliga språk och säger allt det där som hon aldrig själv berättade. Om ångesten, och om att vara fast på fel ställe. Den genomborrar allt. Här är några av de starkaste låtarna från listan, som jag fortfarande inte kan lyssna till utan att tömma hela förrådet på tårar:

Gary Jules, Mad World

Broder Daniel, No Time for Us (acoustic version)

Marina and the Diamonds, Numb

First Aid Kit, Ghost Town

Kent, Socker

 

Tack för att du tog dig tid att läsa!

Henrik Greko

Carolines minnesplats här på jorden.

Älskade Caroline,

Tack för att jag fick vara din pappa under dina 17 år här på jorden. Du var ett sådant underbart barn. Jag kommer aldrig att glömma Dig och jag kommer alltid att älska Dig. Jag kommer att vårda ditt minne för evigt.

Pappa Hjärta